HELENA.
Ve mig, som i skräckliga smärtors skräckliga qval är kastad! Hur skall jag bekämpa min sorg? hvad qväde försöka, 165 Med tårar, jemmerskri, eller suckar? ve! Unga, bevingade mör, Stroph. 1. Döttrar af moder Jord, Seirener, måtte ni mina qval Dela, med Libyska 170 Lotosflöjtens eller Syringens ljud, Skänkande smärtorna ymniga tårar, Qvalena qval, och tonerna toner! Sånger, till sucken samljudiga, Skicke mig Phersephassa, 175 Blodiga, blodiga, att hon, på tårar, må Från mig, i de nattliga salar, undfå Härjade skuggors låfsång.
KHOREN.
Vid dunkla vattnet jag satt Motstr. 1. På klasige gräsets bädd, 180 De purpurskimrande mantlarna I solens gyllene strålglöd Värmande, samt i skogen af vassen. Dän ljöd då en jemmerklagan, Och jag hörde en ömklig, qvidande stämma. 185 Så suckar med verop mången gång Najaden, när uppå berget hon Sörjer den flyktande älskaren, Eller när hon i klippans klyfta, i grottan hos Pan Beklagar det gäckade bröllop. 190
HELENA.
O ve, o ve! Stroph. 2. Du byte på barbarens skepp, Helleniska flickehop, Ho bland Akhaiers seglare kom väl, ja, kom väl, Bringande tårar på tårar åt mig, 195 Bud om Ilios' undergång, Genom ödande elden skedd, För mig mångdråparinnan, Och för min skull mångplågarinnan? Leda, i snarans streck, 200 Emottog döden, Af sorg öfver nesan min. och, på sjön kringirrande, bortdog Min olycksälle gemål. Men Kastors och dess sambroders 205 Tvillingborna ära, försvunnen, Försvunnen, hemlandet, hästtrampade ängen lemnade Och skolorna vid den säfvige Eurotas, sin ungdoms äflan.
KHOREN.
O ve, o ve! Motstr. 2. 210 Mångsuckige olyckan din, O qvinna, och ödet ditt! Olycklig den stund må man kalla, man kalla, Då hos modren dig aflade Zeus, herrlig i ethern, 215 Snöhyig, med vinge af svan, Ty hvilken ofärd tryter dig? Och hvad qval har ej du utstått? Död är din mor, Och ej heller af Zeus 220 De tvillingssöner haft trefnad. Och fädernejorden ej skådar du, Men i all verlden går Det prat, som åt annors bädd Dig, vördade, öfverlemnar. 225 Och din make i sjön och i böljorna lifvet förlorat; Ej någonsin mera fädernesalen, Ej koppartemplet du lyckliggör.
HELENA.
O ve, ove! ho var det bland Phrygers folk? Stroph. 3. Eller ho från Helleniska landet 230 Har timrat för Ilios gråtvärd Fura? hvaraf hopfogande Osälla galejan se'n Priamiden seglande kom på barbarisk båt, Till min födernehärd, 235 För min menliga Fägrings skull, att roffa mitt bröllop. Men den falska mångdråparinnan Kypris Danaiderna bragte och Priamiderna död; Ve mig, olyckliga! 240 Och hon på den gyllene thron, Motstr. 3. Zeus höga omfamning, Hera, Snabbfotade sonen af Maia sände, Som mig, de friska rosenblad, inunder kappan, Samlande, bjöd till koppartemplig Athena 245 Komma; men genom ethern bortröfvande, Till detta osaliga landet, Till en split, en split bestämde För Hellas och Priamos söner. Och mitt namn vid Simuntiska böljan har 250 Ett vanskeligt rykte fått.