KHOREN.
Hvarför så dårligt prat?
HELENA.
En mördande snara Kring halsen jag binda skall; Eller med mordsvärds anfall 355 Drabba min strupe tversgenom, förfärligt, Rof för gudinnorna trenne, Och Priamiden på Ida, som blå- ste på syrinxpipan vid stallen en gång.
KHOREN.
All ofärd fjerran från dig 360 Vike, och säll må du bli!
HELENA.
Olyckliga Troi, ve! För saklös sak du har fallit, och lidit hårdt Min gåfva var det, att Kypris dig sände Rikelig blod, och rikliga tårar, och smärta på smärta, Och tårar på tårar ökte ditt qval. 365 Mödrarne söner förlorade; Och jungfrur, de dödes förvandter, Sig lockarna skördade af, vid Skamandros' Phrygiska bölja. Men Hellas ett jemmerskri 370 Hof upp, och ropade ve, Och drabbade hufvut med händren, Och bestänkte finhyiga kinden Med nagelns blodiga slag, Lycksaliga mö i Arkadien, o Kallisto, som Zeus' 375 Läger med fyra fötter besteg, Hur mycket sällare var du, än moder min! Du som i ludenkäftige djurets skick, Med blodig blick, björninnas gestalt Antog, till kränkningens råga. 380 Mer salig var hon, som Artemis slöt ur dansen, Gullhornade hinden, Merops, Titanidens dotter, För fägringens skull. Min skönhet har Förstört, förstört Dardaniens Pergama, Samt olycksälla Akhaier. 385
MENELAOS.
Du, som i Pisa med Oinomaos' fyrspannsvagn, O Pelops, i fordna dagar hurtigt åkte kapp, Ack, att du då, när du till spis åt gudarna Framsattes styckad, mist bland gudarna ditt lif, Förrän du nånsin Atreus födde, fader min, 390 Som med min mor Aeropa framaflade Agamemnon, och mig, Menelaos, ett hjeltepar! Ty största krigshär — och jag talar utan skryt, — På flottan menar jag mig ha till Troia fört, Härförare och konung, utan minsta tvång, 395 Frivilligt folk från Hellas land beherrskande. Dem, som ej mera finnas till, man räkna kan Och dem som gladligt sig ur hafvet räddade, Till hemmet återbringande de dödes namn. Jag, arme, uppå blåe hafvets vida svall 400 Kringirrat lika länge, som jag Ilios' torn Förstörde; och till fosterlandet sträfvande, Mig gudarne tillstädja ej, att detta nå. Men Libyens öknar, och hvar ogästvänlig strand Jag har besökt; och när jag hemmet nära var, 405 Dref stormen mig tillbaka; aldrig seglet mitt Frisk kultje fyllde att jag hade hemmet nått. Och nu, med vännernas förlust, skeppsbruten man, Jag kastats hit, och emot klipporna mitt skepp Uti tallösa spillror sönderkrossades. 410 Af alla bjelklag kölen blott mig återstod, På hvilken, mot förmodan, knapt jag räddad är, Samt Helena, som jag från Troia tog igen. Hvad namn nu detta landet har, och folket här, Jag vet ej; störta mig i hopen blygdes jag, 415 Att lumpna drägten ingen skulle skåda få, Min ofärd döljande, af skam: högt uppsatt man, När illa går, i svårare förlägenhet Plär falla, än den längese'n vanlottade. Mig tränger nöd; ty icke något mundförråd 420 Jag har; ej kläder på min kropp; du sjelf nog kan Det skönja, med skeppstrasor mig omhöljer jag. De fordna mantlar och glansrika överplagg, Och smycken hafvet röfvade; i grottans vrå Jag gömde makan, som mig alla lidandens 425 Upphof har varit, nödgande qvarlemnade Bland vännerna, att om gemålen taga vård. Jag ensam kommer, sökande åt vännerna Undsättning här, ifall jag kunde finna den. Då denna borg, med tinnar kringbesatt, jag såg. 430 Och dessa stolta portar hos en mäktig man, Jag nalkades; sjömannen hoppas någonting Dock hos den rike få; men de, som intet ha, Änskönt de ville, kunna icke bistånd ge. Ohe! vill ingen portvakt låta skåda sig, 435 Som om min ofärd bragte tidender ditin?