HELENA.
Ve, osalige dag! 335 Hvad, eländiga, hvad gråt- värdt ord nu förnimmer jag?
KHOREN.
Spå dig ej qvalen påförhand, Goda, och sucka i förtid ej!
HELENA.
Hvad har händt min arma gemål? 340 Skådar han dagens ljus, Och solgudens fyrspann, Och stjernornas banor än; Eller delar han under jorden Med de döda, skuggors lott? 345
KHOREN.
Du bör till det bästa vända Hvad i en framtid kan hända.
HELENA.
Dig jag åkalla vill, dig jag besvärja vill, Du vattenrika, och säfgröna Eurotas, om sannt är ryktet, 350 Som går om min makes död.