Besynnerligt! hvad vore väl för rederi, Som honom bragte från vårt land? Jag tror dig ej. 1520
BUDET.
Detsamma, som du gästen gaf: med dina män Han reste, att i korthet allt du veta må.
THEOKLYMENOS.
Mig lyster höra, hur det gick; ej trodde jag, Att en person sig kunde smyga bort ifrån Så många karlar, som till följesmän du fick. 1525
BUDET.
Såsnart hon, lemnande din konungsliga borg, Zeus' dotter, var ledsagad ned till hafvets strand, Försigtigt förande sin nätta fot, hon gret Vid sidan gående gemåln, som ej var död. Och när vi hunno till ditt skeppsvarfs hägnader, 1530 Vi halade förstseglande Sidonskan ut, Med tofter femtio, och åror likaleds Försedd, och nu besvär besväret löste af: Den ene reste masten, åran fattade Med handen en, och hvita seglen hissades 1535 Och rodret surrades med sina remmar fast Oss skådade, i sådan äflan, mellertid Hellenske männer som med Menelaos följt, Och kusten nalkades, uti skeppsbrutnes drägt Insvepte, stolte nog, men ruskige att se. 1540 När nu dem Atreus' son antågande förnam Han sade, för att röja falsk medlidsamhet: J usle, huru, och på hvad Akhaiskt skepp, Som sönderkrossats, ären J ankomne hit? Visst hjelpen J oss jorda Atreus' döda son, 1545 Som Helena frånvarande tomgrafva vill? Nu desse, gjutande en tår, af tillgjordhet, Till skeppet kommo, bärande åt Menelaos Sjögåfvorna; men dock misstanke var bland oss, Och prat inbördes vexlades, då karlarnes 1550 Tal var så stort; men det oaktadt tego vi, Af lydnad för ditt bud; ty när du fremlingen Bjöd skeppet styra, du bortskämde all vår sak. Nu allt det andra togo vi, och buro lätt Ombord på skeppet; endast en halsstarrig tjur 1555 Ej ville opp till däcket gå sin raka väg, Men råmade, och välfde ögat rundomkring, och krökte ryggen, och, åt hornet blickande, Oss rådde, sig ej nalkas. Helenas gemål Utropte då: o J, som Ilios förstört, 1560 Välan, uppbrande på de Helleners vis, Med unga skuldror, tjurens kropp, inkasten den På fördäck, (och derjemte svärdet välberedd Han drager ut) till offer åt Meneleos! På denna maning kommo de, och fattade 1565 I tjuren tag, och ledde in på tofterna. Nu bindelprydda nacken Menelaos strök, Och pannan, nödgande vår tjur, att träda fram. Men när galejan ändtligen mottagit allt, Berörande trappstegen med skönknölig fot, 1570 Sjelf Helena kom upp, och uppå toften satte sig, och han, som mer ej nämndes, Menelaos bredvid. De öfrige till höger och till venster ock Sig satte man vid man, fördöljade ett svärd In under klädren, och hafssqvalpet fylldes upp 1575 Af jemmerskri, enär vi hörde skeppsherrns bud. Och när vi voro icke mycket långt från land, Men icke nära heller, sporde styrman så: O fremling, är det bra såhär? säg, segle vi Än längre fram? ty skeppsbefälet hör dig till. 1580 Han svarte: nog för mig! och, dragande sitt svärd, Till fören rännde, och för tjurens slagtande Tog ställning, - om den döde nämndes intet ord. I det han strupen afskar, bad han: du, som bor I sjön, Poseidon, och J, Nereus' väna mör, 1585 Till Nauplik strand mig rädden jemte min gemål Helbregda hädan! Dem, till lyckligt förebud, Blodströmmen sprutade i sjön ur tjurens hals. Då utbrast mången: ränkefull är denna färd, Jag menar, att vi vände om. Befall det du! 1590 Och du, vänd rodret! Efter tjurens slaktande, Framträdde Atreus' son, och manade sitt folk: Hvi dröjen J, kärnkarlar ifrån Hellas land, Att slå och flå Barbarerna, samt ned i sjön Ur skeppet vräka? Deremot till dina män 1595 Utropade skeppshöfdingen ett slikt befäl: Nun, smider gripen dock till vapnen nu! En krosse toften, losse åran ifrån tulln, Och presse blod ur fremlingarnas skallar ut. Upp foro alle; men de våre stock och staf 1600 I händren höllo; fremlingarne höllo svärd. Blod flöt på skeppet, och från akterdäcket gick Helenas maning, hvar är Troisk ära nu? Inför Barbarer visen den! I brådskan stalp En här omkull; en reste sig, och mången död 1605 Man ligga såg. Menelaos, beväpnad sjelf, Ehvar han egna bussar uti trångmål såg, Dit förde han i handen ock sitt hjeltesvärd, Så att de våre summo dän, och årorna Sin vård betog; sen drotten steg till rodret fram, 1610 Förkunnande, att han till Hellas styrde nu. De reste masten, och så kom en gynnsam vind; Då lade de från land, och jag, som undgått död, Mig hissade vid ankaret i hafvet ned. Sånär jag drunknat; men då stack man mig ett rep, 1615 Drog mig ur hafvet, och upplyftade på land, Att bringa bud till dig. Varsamt misstroende, Mer än allt annat, är för menskor helsosamt.
KHOREN.
Jag aldrig trodde, att dig, konung, eller oss Så Menelaos undgå skulle, som han gjort. 1620