AGAMEMNON.
Men sådan ära ganska vansklig är,
[Och ärelustan]
Väl ljuf, men skadelig för egaren.
Än gudarnes bud, ej tagne i akt,
Föröda ett lif; än menniskors 25
Meningar många
Och vrånga det pläga förbittra.
GUBBEN.
Ej gillar jag slikt tanksätt hos en högsatt man,
Ej till allt det goda har dig fostrat upp,
Agamemnon, Atreus. 30
Du glädje och sorg erfara bör;
Ty en dödlig är du. Änskönt du ej vill,
Blir sådan gudarnes vilja likväl.
Du har åt dig upptändt facklans ljus,
Och skrifver ett bref, 35
Just det, som i handen du bär ännu,
Samt stryker hvarenda bokstaf ut,
Förseglar, och bryter upp igen;
Du kastar din fackla på marken, och gjuter
Ömniga tårar. Men allt 40
Hvad bakvändt är utföll på din lott,
Förutom att rasa. Hvad går åt, hvad går åt dig?
Hvad är åfärde, åfärde med dig, min kong?
O, välan, meddela du saken nu oss!
Du kan tala till god och redelig man; 45
Ty åt din gemål mig fordom Tyndareus
Sände som hemgift,
Och brudledsagare täcktes.
AGAMEMNON.
Åt Leda, Thestios' dotter, föddes flickor tre,
Phoibe, och Klytaimnestra, som blef min gemål, 50
Samt Helena, till hvilken kommo, giljande,
De mest ansedde ynglingar från Hellas' land.
Men svåra hotelser och ömsesidig död
Förspordes från enhvar, som skulle korgen få.
För fadren Tyndarens betänklig saken var, 55
Att dottren ge, och icke ge, och huru bäst
Han toge ödet. Nu han detta infall fick,
Att svärja borde friarne, och handslag ge
Hvaran inbördes, samt, med bränneoffringar,
Ingå förbund, och heligt sig förpligta så, 60
Att den, hvars maka blefve ungmön Tyndaris,
Gemensamt bistå, om man henne röfvade
Ifrån sitt hem, och drefve mannen ur dess bädd,
Bekriga röfvarn, och hans stad med vapenmakt
Förstöra, om den var barbarisk, om hellensk. 65
Men när de svurit alle, rådligt Tyndareus,
Den gamle, friarna med fyndighet besvek,
Tillåtande sin dotter vilja en bland dem,
Till hvilken förde Aphrodites ljufva flägt.
Hon valde då; — o, att han aldrig tagit mot! 70
Menelaos. Kom så ifrän Phrygien han, som dömmt
Gudinnorna, — så ryktet ibland folket går —
Till Lakedaimon, blomstrande i kläders ståt,
Och blank af gull, och af barbarisk pyntighet;
Och älskande den älskande, han reste bort 75
Med röfvad Helena till Idas stall; ty hemma var
Ej Menelaos. Se'n kring Hellas, rasande,
Anförde han den fordna ed till Tyndareus,
Att åt den oförrättade man lofvat hämd.
Nu drogo således till strid Hellenerne, 80
Med väpnad arm, och hit till Aulis' trånga pass
Anlände de, med skepp och sköldar, och derhos
Med hästar många, och med vagnar rustade.
Och mig, som broder, blott för Menelaos' skull,
De gjorde till härförare. O, hade dock, 85
För mig, en annan vunnit slik utmärkelse!
När hären nu församlad var, och sammanförd,
Vi sutto, uti seglingsnöd, på Aulis' kust.
Men Kalkhas, siaren, oss rådde, i vår nöd,
Iphigeneia, hvilkens fader sjelf jag är, 90
Åt Artemis att offra, som i landet bor:
Fri segling skulle fås, och Phrygers nederlag,
Ifall vi henne offrade, men eljes ej.
Och jag, som detta hörde, utan omsvep, bjöd
Talthybios, att hela hären skicka hän, 95
Då jag ej ville egen dotter slå ihjäl.
Dock broder min, anförande
Att lida allt bevekte mig; då strax ett bref
Jag skref, och skickade till Klytaimnestra bud,
Att sända dottren hit, Akhilleus till gemål, 100
Upphöjande den unge hjeltens värdighet
Med tillägg, att han följer ej Akhaierna,
Om ej från oss till Phthia han en maka för.
Förty gehör inför gemåln blott så jag vann,
Att jag om dottren ljög ihop ett giftermål. 105
Vi endast kände saken bland Akhaierna,
Jag, Kalkhas, Odysseus, Meneleos; hvad jag
Då illa tänkte, bättre nu omskrifves här
På detta blad, som du, i nattens skygga, mig
Försegla och uppbryta sett, du gamle man. 110
Välan, emottag brefvet du, och dig begif
Till Argos! Allt hvad uppå bladen gömms,
Allt hvad derinne skrifvet står, jag säga vill,
Ty trogen är du mot mitt hus och min gemål.
GUBBEN.
O säg, meddela, att äfven jag må 115
Frambära i ord hvad du skrifvit har.
AGAMEMNON.
Jag sänder, uppå mitt förra bref,
Till dig, o dotter af Leda,
Att du ej må akicka ditt hjertebarn
Till Euboias buktiga tunga, 120
Sqvalpsaknande Aulis.
Ty vi till kommande dagar nu
Uppskjute vår dotters bröllop.
GUBBEN.
Hur akall ej Akhilleus, gäckad på äktenskap,
Uti det stolta sinnet, fatta harm 125
Mot dig, och mot din gemål?
Det förskräckeligt är. Hur menar du? säg!
AGAMEMNON.
Tomt ord, men ej sak för Akhilleus är allt,
Som af bröllop ej vet, ej vet, hvad vi göre,
Ej, att jag beslutit min dotter åt honom 130
Till brudliga famntag
Gifva, och kärlekens sambädd.
GUBBEN.
Ditt spel är nog högt, Agamemnon, drott,
Som åt gudinnans son din dotter till maka
Lofvande, ville för Danaer offra upp. 135
AGAMEMNON.
Ve mig, från sinnena är jag,
O ve, jag störtar i ofärd!
Gå derföre, bevinga din fot, och vik
Allsicke for ålderdomen?
GUBBEN.
Jag hastar, min drott.
AGAMEMNON.
Ej nu vid lundernas källor du må 140
Sätta dig ned, ej dåras af sömn!