AGAMEMNON.
Rätt bra och väl! men gå du in emellertid; 440
Det öfriga, om ödet vill, sig reder nog.
Ve mig! hvad skall jag, arme, säga? börja hvar?
I hvilka fjettrar af nödvändighet vi snärjts!
Emellam kom en gudamakt, som visare
Än alla mina tankeverk dock vida är. 445
Hur har ej ringa härkomst egna fördelar!
För sådant folk att gråta passar ganska väl,
Och yttra hvad som helst. För den välbördige
Är detta oförd. Folkets högste höfvitsmän,
Jag stolt mig känner, och är folkets slaf likväl. 450
Förty jag blygs, att lemna tårarna sitt lopp;
Att icke gråta, likaleds jag, arme, blygs,
Som råkat ut för aldrastörsta olyckslott.
Låt se alltså, hvad vill jag säga min gemål?
Hur helsa, och med hvilket öga blicka an? 455
Hon skapat mitt förderf, som kom okallad hit
I förtid, uti olycksstund, hon kanske följt
Sin dotter, för att gifta henne bort, och ge
Det käraste, der hon mig finner ondskefull.
Men ack, den arma jungfrun — jungfrun, nå? — 460
Som mörkrets drott — så synes det — snart äkta skall,
Hur jag beklagar! hon mig så anropa tör:
O, fader, mig du dräpa vill? slikt giftermål
Du sjelf må fira, och enhvar; som är din vän.
Orestes, stående bredvid, skall skrika till 465
Förståndigt, hvad han ej förstår; än är han barn.
O ve, hur mig förderfvat denne Helenas
Tjuf, sonen utaf Priamos, Paris, som detta gjort.
KHOREN.
Ock jag beklagar; qvinnan ifrån annor land
Det höfs, att sucka öfver drottars olyckslott. 470
MENELAOS.
O Broder, tillåt mig ändock ett handslag få?
AGAMEMNON.
Rätt gerna; din är malten; jag en stackars man.
MENELAOS.
Vid Pelops svärjer jag, som vardt min faders far,
Och din benämd, samt Atreus, som oss båda födt,
Att jag vill säga dig ur hjertat redligen, 475
Och utan allsköns arga list, mitt tankesätt.
Enär jag såg, hur du ur ögat tårar gjöt,
Medömkan kände jag, och sjelf brast ut i gråt,
Och afstår nu ifrån de fordna yrkanden,
Mot dig ej hård, och är på samma punkt, som du, 480
Samt råder dig, att hvarken dräpa eget barn,
Ej heller mig tillgodose; ej rättvist är,
Att du skall sucka, medan mig allting går väl,
Att dine dö, men mine skåda dagens ljus.
Hvad vill jag ock? kan jag ej annan maka få, 485
Af bästa sort, ifall jag önskar gifta mig?
Men, störtande min egen bror, som jag ej bordt,
Hvi skulle Helena jag föredraga, ondt for godt?
Jag ung och dårlig var, tills, saken nära sedd,
Jag märkte hvad det är, att dräpa egna barn. 490
Dessutom ock miskund med olycksälla mön
Mig påkom, då vår skyldskap jag besinnade;
Hon håller på, att för mitt kränkta äktenskap
Bli offer: hvad har Helena med dotter din?
Må hären, upplöst, fara ifrån Aulis' hamn! 495
Hör upp att fukta ögonen med tårar, du,
Min broder, och att mana äfven mig till gråt!
Men har du fått ett gudasvar om dotter din,
Det mig ej röre; dig min andel skänker jag.
Till andra tankar jag mig vändt från hårda ord, 500
Mig skett, hvad rätt och billigt är; jag återgår,
Att broder älska: sådan är rättskaffens mans
Sedvana, att han stannar vid det bästa städs.
KHOREN.
Ditt tal är ädelt, sjelfve Tantalos, Zeus' son,
Tillständigt; ej stamfäderne få skam af dig. 505
AGAMEMNON.
Haf tack, o Menelaos, som mot allt mitt hopp,
Dig värdigt, har förändrat fordna tankesätt!
MENELAOS.
Igenom älskog bröder mellan alstras split,
Och genom egennytta; men jag afsky här
För sådant bittert inbördes förhållande. 510
AGAMEMNON.
Och mellertid jag råkat i nödvändighet,
Att mot min dotter föra ut ett blodigt mord.
MENELAOS.
Hur så? ho skulle kunna dig dertill förmå?