»Skaffa mej en ann’ tjänst, förståss,» svarade Magnus.
»Jag tycker du skulle fäll först höra, om jag vill ha dej kvar!»
»Det har jag fäll hört tillräckligt att ni inte vill — och om ni också skulle vilja, så vill inte jag!»
»Hvart tänker du ta’ vägen då?»
»Jag har talt me’ Söderman på Marbottna. Hos honom får jag hundraåtti och två par sjöstöflar och potatisland, så det tänker jag allt att jag kommer te’ ta’. Laga därför att jag får betyge’ i mårron bitti’, för Fiskar-Olle ska dit och jag vill skicka’t me’ honom.»
Och därmed gick Magnus sin väg neråt gården, där drängstugan var belägen, och Jonsson såg mycket fundersam ut, när han långsamt knogade sig af in i stallet.
Det var två saker som förargade honom mer än han kanske ville tillstå för sig själf. Den första var att drängen sade upp själf, i stället för att Jonsson fick göra det, och det andra var att han tänkte sig till Söderman på Marbottna, Anders Jonssons gamle rival både om makten och rikedomen i socknen.
Nu stod han där inne i stallet framför Bläsens spilta och tyckte att det var retsamt att han skulle bli af med den bästa drängen han hade; ty det var Magnus ovillkorligen, om han också var tämligen stursk af sig. Men det visste Anders Jonsson mer än väl att de kunde vara, om de också inte dugde till något, och kanske värst då — och så stark och så nykter och ordentlig hade han inte haft någon dräng på länge.
Det var bara det där förargliga att jäntan ... men när allt kom omkring var det kanske inte så farligt med kärleken — det var kanske bara litet dansflams och ingenting vidare.
Om han skulle gå in och se hur det var med henne och så kanske få höra litet med detsamma, hur landet låg?