Ja, sagdt och gjordt. Anders Jonsson höll nog af dottern på sitt vis, fast han just inte kelade med henne; men det var nu inte hans vana med någonting här i världen, kanske med undantag af hästarna, ty dem var han öm om så att det förslog.
När han därför sett om dem att de hade hvad de behöfde och klappat stallgumsen, hvilken trofast stod i spiltan bredvid Bläsen, som han emellanåt knuffade på länden för att han skulle spilla litet timotej åt honom, så gick han beslutsamt öfver gården in i byggningen och steg sakta — det vill säga så sakta som han kunde — in i Linas kammare.
Det var skumt där inne, men inte alldeles mörkt, eftersom fönstret låg åt väster och gården som vanligt låg tämligen naket uppe på höjden, och Anders Jonsson, som redan var van vid skymningen därutifrån, kunde mycket väl urskilja dottern där hon låg med täcket uppdraget tätt omkring sig och ögonen stirrande rätt ut i rummet. Ovan vid att hafva någon sjuk omkring sig — ty man var i allmänhet frisk på Österäng — stod han ett ögonblick litet tveksam strax innanför dörren, men slutligen bestämde han sig för att gå fram och hade just föresatt sig att vara så tyst som möjligt, då han plötsligt stötte mot en af stolarna, som med ett häftigt rakande knuffades ett stycke ut på golfvet.
»Hvad ä’ det?» ropade Lina med skrämd röst och gjorde en hastig rörelse under täcket. »Ä’ det någen där?»
»Bli inte rädd, kära barn,» sade fadern så mildt och beskedligt han kunde, »det ä’ bara jag!»
»Ä’ det Fiskar-Olle?» pustade Lina häftigt. »Gå er väg! Hvad har ni här te’ göra? Husch hvad det luktar strömming åf er! Gå er väg, säjer jag!»
Hon drog upp armarna öfver täcket och slog vildt åt honom med bägge händer, medan hon kastade sig fram och tillbaka i sängen.
»Jesses, flicka!» ropade nu Anders Jonsson, rädd på fullt allvar. »Känner du inte igen far din? Står det så åt hufve’ på dej, stackare?»
Och nu tog han fatt i den framsparkade stolen och satte sig ner vid sängfötterna, sedan han först stoppat pipsnuggan i fickan.
»Hufve’ ja! Oj, oj, oj!» jämrade sig Lina och klämde om hufvudet med bägge händer. »Det värker och spänner och är så hett, så hett! Men inte ä’ ni far, inte! Nej då! Han håller bara väsen, han, när han kommer ... han ä’ inte så där tyst, han inte ... för honom kan en gärna både få vara sjuk och lägga sej och dö — hva’ bryr han sej om det? Bara han får in rågen, så!»