Anders Jonsson var inte särdeles veksinnad af sig, men det slog honom att hans eget barn inte tänkte bättre om honom än så. Han försökte att tala, men det satt som en stopp i halsen på honom och han kunde inte få fram ett ord. Men han pustade i stället, och han kände att svetten bröt fram i pannan på honom, där han satt.
»Jag ville önska jag vore dö’,» fortfor Lina och jämrade sig sakta, »för jag ä’ ändå bara i vägen för både den ena och den andra. Vore jag borta, så kunde Magnus tjäna kvar — för en så golik karl får far ändå inte på långa vägar — och vore jag unnan, så behöfde han inte ge’ sig åf te’ Marbottna, där di vill pracka på’n Ida och få’n te’ måg i huse’, för det di vet att han kan sköta hela gåln, nu sedan Söderman har blifvi’ sjukliger åf sej.»
»Hvad säjer du, flicka?» ropade Anders Jonsson, som nu fick mål i munnen. »Ä’ det det, som ligger bakom?»
»Husch då, ligger det nå’n bakom?» ropade Lina och gjorde en häftig rörelse för att sätta sig upp, hvarpå hon med förskräckta ögon stirrade åt väggen bakom sängen. »Ha ut otyget! Säg åt mor att hon kommer in — hon ä’ den enda som håller åf mej — mor, mor, mor! Hör ni, jag vill att mor ska komma in!»
»Ja, jag ska säja åt’ena!» svarade Anders Jonsson alldeles handfallen och steg upp. Men så satte han sig igen, lade sin stora, valkiga hand på dotterns, som hon hade kastat fram uppe på täcket, och sade med mera mildt uttryck i rösten än Lina någonsin förut hört utaf honom:
»Känner du inte igen mej, om du tittar noga på mej ändå?»
Det kändes svårt för Lina att fortfara som hon börjat, men kloka Maja hade ju sagt att hon skulle hålla i sig, och på henne trodde hon som på berg. Hon fortsatte därför att stirra åt väggen och slängde sig oroligt som förut, ropande:
»Mor ska komma in, mor ska komma in! Det bränner och värker, så jag kan hvarken höra eller si. Mor! Mor!»
Dörren öppnades i detsamma och mor Lovisa kom in, följd hack i häl af Maja, som bar en kopp med något rykande innehåll, med hvilket hon gick fram till sängen.