»Kors, ä’ du här, far?» frågade mor Lovisa och såg förvånad på Anders Jonssons spaka och allvarliga ansikte, »jag trodde du var ute hos hästarna.»
»Ho’ känner inte igen mej, flickungen,» hviskade mannen och gick ut med långsamma och dröjande steg.
När dörren stängts efter honom, reste sig Lina hastigt i sängen och hviskade till modern och kloka Maja, som lutade sig öfver henne:
»Det var för väl att ni kom! Jag tyckte så synd om far — och det säger jag er, att i mårron går jag opp igen! Det får gå hur det vill, men skapa mej tokig, det vill jag inte vidare.»
»Det kan fäll hända att det inte behöfs heller,» svarade kloka Maja, »för om jag inte såg galet, så ha allt meklamente’ gjort nytta på’n me’samma.»
6.
När mor Lovisa efter en styf halftimme kom tillbaka in i kammaren, satt Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i munnen och såg mäkta fundersam ut, där han hade bläckhornet framför sig och ett ark papper utbredt på bordet. I ena handen höll han en träpinne, vid hvilken en gammal rostig stålpenna var fastbunden med fordom hvit tråd, som nu hade blifvit svartbrokig af bläcket, och den andra var långsamt och stadigt sysselsatt med att krafsa bakom vänstra örat, som om den myndige husbonden där sökt råd för någon kinkig kasus, den han hade svårt för att reda.
Mor Lovisa såg på honom med på en gång småslug och undrande blick, men hon sade ingenting, tog sin stickstrumpa, som låg på byrån vid dörren, och satte sig sedan på andra sidan bordet midt framför sin själfrådige herre och man.
När de suttit tysta en god stund, tog Anders Jonsson bort vänstra handen från hårtestarna bakom örat och sade, sedan han med några ansträngande drag fått eld igen på pipan, som hållit på att slockna under hans djupa funderingar:
»Hur ä’ det me’na nu då?»