Så blef en lång stunds tystnad igen, under hvilken Lovisa stickade och Anders Jonsson stack ner pennan i bläckhornet och började skrapa på papperet med den rostiga pennan.
»Har du någe’ bläck i flaska? Det här ä’ då som det vure beck i’t.»
»En kan ju slå i ett par droppar vatten — för flaska’ den va’ då tom i våras, den.»
Och därmed tog mor Lovisa bläckhornet och gick ut i köket med det. När hon efter ett par ögonblick kom in igen, satt Anders kvar och stirrade på papperet, och vänstra handen hade återtagit sin gamla plats bakom örat.
»Hvad ä’ det du ska skrifva för slag?» frågade mor Lovisa och satte bläckhornet framför honom.
»Det ä’ Magnusses betyg,» svarade Anders Jonsson kärft och körde ner stickan i bläckhornet för att röra om det utspädda bläcket.
»Jaså, du låter’n gå te’ Mikaeli?»
»Jag tänkte låta’n gå, det vet du ... men nu ä’ det han som sagt opp sej! Han lär ska te’ Söderman på Marbottna, sa’ han.»
»Nåja, ajöss me’n då! Folk finns det allti’ te’ få!» sade Lovisa med föraktlig ton och tittade med detsamma på sned på mannen, som drog stickan ur bläckhornet och med förargad ton utbrast:
»Ja, det ä’ lätt te’ säja för dej, du som inte har någe’ me’ dom te’ göra!»