»Nå kors, du ville ju själf bli åf me’n, tyckte jag!» återtog Lovisa med en ny snedblick.
»Ja, på sätt och vis,» återtog Anders Jonsson i samma ton som förut; »för en stursk karribel ä’ han — och så det där med jäntan — men bra ä’ han annars, förståss, och si att Söderman ska få’n, det är det som retar mej, begriper du.»
»Nå, så får du fäll tala me’n att han stannar kvar, då. Och om du ökar på lön åt’en ...»
»Kan du tänka dej att han får hundraåtti hos Söderman — det ä’ ju rakt okristligt! Och två par sjöstöflar och potatisland! Kan en tänka sig tocke’?»
»Ja det kunne fäll du orka me’ också, om du ville!» sade mor Lovisa lugnt.
»Bå’ det och mer till!» svarade Anders Jonsson tvärsäkert. »Och inte behöfde jag fäll komma på kneken för det. Och så låg jänta där inne och dyfla om att Söderman ska lämna gåln ifrån sig och att di vill ha’n te’ måg, för att han skulle öfverta, alltihop.»
»Ja, en duktig karl ä’ allt Magnus, det ska då ingen kunna förneka,» menade mor Lovisa, »så jag undrar inte på att di vill komma åt’en.»
»Nä-ej! Och det ä’ just det som förargar mej.»
»Om du skulle tala me’n lite,» framkastade mor Lovisa som på försök, »det vure kanske inte så ogalet.»
»Nä-ej si, ber’n det gör jag då rakt inte!» svarade Anders Jonsson och doppade ner pennan för att börja skrifva, men så fick han med sig en stor kluns af det tjocka bläcket, och så föll den midt på papperet som en stor plump och då kastade han pennan ifrån sig utan att tänka på att han nyss rört omkring med bakändan, och nu gjorde den ett långt, svart streck på papperet. Det var som förgjordt alltsammans.