»Jag tycker du kunne ta’ och sofva på saken,» sade Lovisa och hade svårt att låta bli att skratta åt mannens förargade min och bläckiga fingrar, »allti’ hinner du skrifva det där i morron bitti’.»
»Ja, det kan du då ha rätt i!» medgaf Anders, som inte begärde bättre än att få uppskjuta saken. Han steg upp och fick ny tobak i pipan, tände på den och började kläda af sig. Lovisa hade ännu litet att stöka med, så att hon gick ut och in mellan kammaren och köket; och när hon slutat sina göromål för dagen, kom hon in för att säga godnatt och underrätta Anders om att hon låtit bädda åt sig inne hos Lina för att kunna se om henne under natten.
»Så godt kan det vara!» sade Anders Jonsson, och just när hustrun tog i dörrlåset för att gå ut, ropade han, som om han just nu kommit att tänka på en sak:
»Hör du Lovisa, du!»
»Ja, hvad vill du?»
»Du kunne allt höra dej för lite’ me’ Magnus i morron bitti’, om det ä’ abslut att han ska te’ Söderman.»
»Jaa, tror du det går ann?» frågade mor Lovisa och log inom sig själf åt att det hon väntat på hela kvällen ändtligen kom i sista stunden.
»Du kan ju allti’ låtsa som det bara kom från dig själf och som jag inte visste åf’et.»
»Åja, det förståss, det kan jag fäll,» svarade mor Lovisa och gick.
När hon gått ut, vände Anders Jonsson sig åt väggen och tyckte att han burit sig riktigt finurligt åt. På det sättet kunde hustrun kanske ställa saken till rätta, och så var han ju ändå obestridt herre i huset.