Och den glada öfvertygelsen somnade han på.
Medan detta försiggick inne i kammaren, hade kloka Maja knallat sig af hem med sin påse på armen, och till den hade nu kommit en liten korg, i hvilken mor Lovisa stoppat ner litet smått ur visthusboden, som Maja tyckte var godt att bära på, just därför att det kändes litet tungt. Det hade mörknat på duktigt, innan hon gick, men gamla Maja var inte rädd för mörkret, och vägen kände hon till, så det var nog ingen nöd för henne att komma hem.
När hon kommit en bra nog bit från uthusen på Österäng och skulle taga af genvägen, som gick öfver skogen hem till hennes stuga, hörde hon steg af en gående, och det dröjde inte lång stund förrän en mörk skugga kom emot henne från en trädgrupp, som stod just vid vägskälet. Maja saktade stegen litet och tittade skarpt framför sig; hon var nästan lika skarpsynt i mörkret som hennes gamla Olle där hemma, och hon såg snart att det var Magnus, som kom emot henne.
»Kunne fäll tro det också,» mumlade hon för sig själf; »inte kan den fäll sofva, kantänka.»
»Go’ kväller, mor Maja! Ni ä’ fäll på hemvägen, kan jag tänka!» hördes nu Magnus’ röst alldeles invid henne.
»Jo men ä’ jag så!» svarade Maja lugnt. »Och om jag inte sir galet och hör galet me’, så är det Magnus.»
»Det ä’ nog riktigt, det.»
»Ä’ du ute och styr så här i mörkre’, du?»
»Ja, jag visste att ni tänkte er hem, och efter som det ä’ mörkt, så fundera jag om jag inte skulle slå sällskap med er på hemvägen.»
»Hå, jag kan nog gå ensam, jag — och du kan fäll få bättre följe än te’ gå me’ en gammal käring, kära gosse.»