»Ja, men si det ä’ så att jag ville språka litet med er.»
»Det kan så vara!»
»Ni kan gärna låta mej få bära korgen åt er, så stö’r ni er bättre på käppen.»
»Ja, tack för det!»
Och så gingo de tysta några ögonblick uppåt skogsstigen, och Maja tyckte det var skönt att få någon att bära åt sig och att det väl kunde vara värdt en liten belöning.
»Du vill fäll veta hur det står te’ med Lina, kan jag tänka?» frågade hon därför efter en stund.
»Jo Jesses, det vill jag visst, det!» svarade Magnus ifrigt. »Hur ä’ de me’na, mor Maja?»
»Hå, det ä’ allt lite’ skralt, förståss — men någe’ farligt ä’ det inte.»
»Nå, Gud ske lof för det då! Jag blef riktigt illa ve’, när hon damp i förmiddas.»
»Och ändå va’ det fäll du som prata dåndimpen på’na.»