»Ja, jag vet inte hvad som kom åt mej — men si, när ho’ dansa med den där målarn ...»
»Det var för att du dansa me’ Ida, kan du då fäll begripa.»
»Ä’ ni säker på att det bara va’ för det?»
»Jag ä’ bara säker på en sak,» svarade kloka Maja med en viss skärpa, som dock var uppblandad med en stor portion godmodighet, »och det ä’ att ni ä’ lika tokiga bägge två, ni som de andra unga. Men hör nu, Magnus, säj mej en sak: ä’ det sant som di säjer att du ska te’ Söderman te’ hösten?»
»Ja, hvad vill ni jag ska göra? Inte kan jag gå här och bli hunsad utåf Anders Jonsson, och så en vacker dag si att han gifter bort Lina med en som har någe’! Då ä’ det fäll mycket bättre att jag ger mej åf och lagar att jag själf får någe’, för när jag inte kan få Lina, så gör det mig ackurat detsamma hvem jag tar, om det så vure ett ändå värre troll än Ida Söderman.»
»Nu talar du som du har förstånde’ te’! Men jag tänker det ä’ allt gåln du friar te’ och inte Ida Söderman. Och frågan ä’ om inte det står te’ på samma sätt med ditt tycke för Lina me’.»
»Nej, mor Maja, det kan ni lita på, att om hon så vure Fiskar-Olles dotter, så tyckte jag om’ena lika mycket för det. Men si hvad Ida anbelangar så inte tog jag henne om inte ho’ hade någe’, inte. Lina det ä’ en annan sak, det. Det ä’ flicka som inte finns maken te’ i hela skärgåln.»
»Och så ä’ Österäng allt en bra mycke’ styfvare gål än Marbottna? Hvasa?»
Och nu stannade kloka Maja litet andfådd uppe på backkrönet, där det var glest med träd och där hon kunde se Magnus rätt i synen med sina skarpa små ögon.
»Hå ja,» svarade Magnus och såg på henne tillbaka, »det vet jag fäll nog, men det frågar jag inte efter, om jag bara får Lina. Men hur det än blir nu, så har jag sagt opp i kväll, och te’ hösten flyttar jag — han ska ge’ mej mitt betyg i morron bitti’, Anders Jonsson.»