6) Ofta omkring ord och satser, hvilka äro inskjutna i texten, fastän de icke utgöra nödvändiga beståndsdelar af sammanhanget. Ex. Sveriges öde, liksom alla andra lands, hvilar på medborgarnes fosterlandskärlek. Briggen Svalan, kapten Svensson, har hemkommit.
7) Mellan samordnade satsdelar då ett och eller annat sammanbindande ord är utelemnadt. Ex. Geijer, Tegnér, Stagnelius och Runeberg voro store skalder. (Här sättes komma mellan namnen i st. f. att säga Geijer och Tegnér och Stagnelius o. s. v.) Det nya, vackra huset. Den sanna menniskokärleken är tålig, mild, välgörande och oegennyttig.
8) Omkring appositioner, äfven att- satser, som stå efter hufvudordet. Ex. Andeskådaren Emanuel Svedenborgs fader, Jesper Svedberg, var biskop. Sveriges nuvarande konung, Oskar II, är skald och häfdatecknare.
9) För att afskilja adverbial, när menings-sammanhanget sådant kräfver (för undvikande af missförstånd, och då uppfattningen derigenom underlättas). Ex. På afstånd synes en vacker ö, med höga träd på och mellan boningshusen åkrar.
10) För att åtskilja utrops- och tilltalsord från de egentliga satsdelarne. Ex. Ni, herr doktor, är en lärd man. Sjung, min själ, din skapares lof!
11) När, för större eftertrycks skull, något eller några ord upprepas två eller flera gånger efter hvarandra. Ex. Skuggan faller så tjock, så tjock. (Geijer). Gå sakta, sakta! Tack, tack, tack! ropade han.
12) När ett föregående ord upprepas på annat ställe i meningen, och när betydelsen af ett eller flera ord sammanfattas i ett följande. Ex. Jag är en fattig gosse, jag, som äter andras bröd. (Runeberg). Det skall han säga, han(,) som är så rik. Fästmön var förtjust, ja öfverlycklig.
13) Stundom kan det för tydlighetens skull blifva nödvändigt att sätta komma till och med i uppenbar strid mot allmänt gällande interpunktionslagar. Ex. Att lefva eller dö, för asarne var ett. (Märk dubbelmeningen i orden “Förlåt oss alla våra synder!”)
Ex. Han är redlig och gör alla rätt. (Intet komma här framför och, emedan satsbindningen är sammandragen. Utfyld skulle den blifva: Han är redlig, och han gör alla rätt.) Jag faders rostiga svärd tog i hand och svor att eröfra mig rike och land. (Geijer.) Sven är både flitig och snäll. Konungen och drottningen samt prinsarne äfvensom de här varande utländske furstarne jemte deras uppvaktning hafva besökt staden. Soldaten hvarken fruktar eller önskar döden. Han blef glad öfver att du kom. (Man brukar vanligen ej sätta komma framför att-satser, som styras af en preposition.) Jag förlorade på att jag sålde min vara för tidigt.
Ofvanstående korta regler torde vara tillräckliga för att gifva några hållpunkter för kommats användning. Dock må tilläggas, att bruket af detta skiljetecken är i svenskan underkastadt stor omvexling, dels på grund af författares olika åsigter och tycken, dels såsom följd af bristande eftertanke. Många sätta t. ex. komma vid alla relativbisatser, då deremot andra utelemna det vid relativsatser, der relativet är utelemnadt. I öfverensstämmelse med det franska interpunktionssystemet utelemna ganska många komma vid sådana relativbisatser, hvilka till hufvudsatsen foga en nödvändig bestämning och som följaktligen icke kunna borttagas, utan att sammanhanget blir ofullständigt eller felaktigt, men utsätta kommat, om bisatsen endast innehåller en tillfällig bestämning och kan, utan att stympa eller förändra meningen, borttagas. Men att ingå på alla dessa olika och i många fall godtyckliga bruk af kommat är icke förenligt med planen för föreliggande arbete. Det ofvan sagda må derför vara nog.