(Skrif t. ex. icke “G; F; Carlsson,” utan G. F. Carlsson.)
Kolon (:) nyttjas:
1) Framför direkta anföranden, som hafva anföringsord framför sig (jemte anföringstecken). Ex. Gud sade: “Varde ljus!” och det vardt ljus.
2) Framför indelningar, exempel, förklaringar, bevis o. d. Ex. Det finnes många slags löfträd: al, alm, ask, björk, lind o. s. v.
Anm. 1. När ord eller satser, hvilka stå såsom exempel, förklaringar o. s. v., föregås af orden till exempel, nämligen, såsom o. d. nyttjas icke kolon, utan komma. Ex. Somliga städer, t. ex. London, Paris, New York och Chicago äro folkrika.
Anm. 2. Man får ock se kolon användt såsom förkortningstecken. Ex. Kongl. Maj:t, n:o, d:r (eller dr.). Detta torde dock nu kunna anses föråldradt och knappast värdt efterföljd.
Inneslutningstecknen äro parentes: [()], klammer ([]) och två tankstreck (— —). De nyttjas för att afskilja ord och satser, som äro inskjutna i texten, fastän de icke utgöra nödvändiga delar af sammanhanget (hänvisningar, förklaringar, korta anmärkningar, frågor o. d.), samt stundom för tydlighetens skull omkring till sammanhanget hörande längre mellanmeningar. Ex. Vid Bogesund (nu Ulricehamn) blef Sten Sture dödligt sårad. Vasa (äfven kalladt Nikolaistad) är beläget i Finland. Det gifves — och derpå tviflar väl ingen — en evig rättvisa.
Anm. För att innesluta kortare satser och satsdelar nyttjas mest parenteser.—Omkring längre parentetiska inskjutningar lämpar sig tankstreck bäst.—Klammer böra användas vid inneslutningar uti citerad text.—Endast i nödfall bör man sätta ett inneslutningstecken inom ett annat.
Tankstreck (—) sättes: