1) Då slutet af ett yttrande afsigtligt utelemnas. Ex. Jag skall infinna mig, om—. I detta fall nyttjas stundom två eller flera tankstreck eller punkter.
2) Framför ord, som äro ämnade att innehålla någonting öfverraskande, och stundom framför starka uttryck. Ex. Befriaren kom: det var — döden. Sanningen må fram, fast den är bitter: karlen är — en skurk.
3) Emellan siffror, när man vill beteckna ett ungefärligt tal eller en begränsning. Ex. 6-8 tum (= 6 till 8 tum eller 6 à 8 tum). 1682-1893 (= från och med 1682 till och med 1893).
4) Emellan namnen på ändpunkterna och hufvudstationerna i samfärdslinier. Ex. Ångbåtslinien New York—Queenstown—Liverpool. New York—Philadelphia banan. (Deremot: Ångfartyget Tingvalla afgick igår till Köpenhamn, Kristiania och Kristiansand).
Anföringstecken eller citationstecken (“…”) nyttjas vid början och slutet af en ordagrann anföring, företrädesvis då anförandet utgöres af en eller flera meningar eller satser, samt ofta omkring enstaka ord och uttryck (boktitlar, benämningar, ovanliga ord o. s. v.). Om framför det anförda står ett direkt anföringsord, sättes äfven kolon efter det senare. Ex. Herr prosten talte: “Döbeln är en hedning.” Arkitekturen har blifvit kallad “en frusen musik.” “Det är,” skref min bror, “ingen olycka att vara fattig.”
Anm. 1. Ett vanligt fel är att sätta anföringstecken omkring direkt anföring, ehuru ordformer och satsföljd äro ändrade, nya ord tillagda o. s. v. Man får ej skrifva: Herr prosten sade, “att Döbeln var en hedning;” men man kan skrifva: Herr prosten sade, att Döbeln var “en hedning.”
Anm. 2. Ofta användes kursiv eller spärrad stil i st. f. eller jemte anföringstecken.
Bindetecken eller bindestreck (- eller =) nyttjas i slutet af raden, samt för vinnande af tydlighet och åskådlighet i vissa slags sammansättningar. Ex. General-fälttygmästare. Med- och motgång. Fäderne- och möderne fränder. Samt- och synnerligen. Ref-orm (till skilnad från reform, förbättring). Trä-lår (till skilnad från Träl-år). Vid 10-tiden; 1800-talet.
Uteslutningstecken eller apostrof nyttjas vid mera ovanliga uteslutningar af bokstäfver och stafvelser samt i några fall för undvikande af förvexling, t. ex. sa’ och sad’ (sade), så’nt (sådant), sluta’ (slutade), re’n (redan; jfr. adj. ren), se’n (sedan; jfr. adj. sen). I sådana ord som ha (hafva), har (hafver), bli (blifva), blir (blifver) o. d. behöfves intet uteslutningstecken.
Likhetstecken (=) användes för att beteckna likhet i betydelsen mellan siffror, ord eller uttryck. Vid uppläsning återgifves det genom orden “lika med.” Ex. 3 + 4 = 7, Grammatika = språklära.