Accenttecken: akut (´), grav (`) och circumflex (^), nyttjas i några namn samt i enstaka främmande ord, t. ex. Eugène, Rhône, idé, mystèr, dôm. Ofta utelemnas numera dessa tecken.
Paregraftecken (§) nyttjas för att beteckna smärre afdelningar i skrift (lagar, protokoll m. m.) Om två eller flera paregrafer afses, nyttjas vid hänvisningar ofta två paregraftecken (§§).
Såsom hänvisnings- eller nottecken nyttjas asterisk (*), kors (†) eller siffror.
En stjerna brukas stundom äfven för att beteckna “född.” Ex. Erik Gustaf Geijer* 1783. Kors användes stundom för att beteckna “död.” J. E. Rydqvist† 1877.
Omsägningstecken (:×: eller :,:) nyttjas för att beteckna omsägning eller omsjungning. Se t. ex. Svenska psalmboken 328 och 331.
Et-tecken (& = och) nyttjas mycket ofta i firmanamn och på skyltar samt i annonser. Ex. Jansson & Pettersson (i st. f. Jansson och Pettersson). Öl & Porter. Stundom skrifves äfven &c. för et cetera, men detta betecknas bättre med etc.
Förklaringstecken (Ɔ) utmärker, att en förklaring följer. Vid uppläsning kan det återgifvas med “det är,” “det vill säga,” “eller” o. s. v. Ex. Hela verlden (Ɔ hvarje sakkunnig) delar hans åsigt. Vanligen sättes förklaringstecknet, jemte förklaringen, inom parentes. Det nyttjas sällan i svensk skrift.
Särskilda skriftecken, motsvarande hela ord och uttryck, nyttjas i många andra fall. Sådana tecken äro siffrorna samt räknetecken + (plus), - (minus) och % (procent) m. fl., vigttecken lb (skålpund), Llb (lispund) m. fl., kalendertecken meteorologiska och geometriska tecken o. s. v.
Afdelningar (stycken) i en skrift skiljas genom små tomrum i början af hvarje styckes första rad och ofta, för att utmärka mera betydande afdelningar (strofer o. d.), genom längre afstånd mellan sista raden i ett föregående och den första i ett följande stycke. — I dialoger (samtal) böra de särskilda personernas yttranden begynna ny rad, (stundom sättes tankstreck i början af raden).