Jo, när nu Kummissarien läste opp Dundraparts begäran, så teg hele församlinga som mur’n, och båd’ gamle och unge skaka’ på hufve. Då tänkt’ jag som så: ”det vor’ fälle ock saten så förargligt för karln, om han skull’ stå änna te dommedag ve det der berge och inte slippe igömmen’et”; så jag klef fram te Kummissarien och bocka’ mej och sa’: ”det må gå hur tusan smotter djefler det vill — sa’ jag — men jag gir mej allt iväg och hjelper Dundrapart te rätta” — sa’ jag.
Lisa.
Kors, det va då för väl för den stackers Dundrapart, käre Nisse.
Nils.
Jojomen. Länsman ble allt så gla’ ock, för han vesste nock, att jag var så go’ ensam som hele församlinga tehopers, och han skref en breflapp med mej te Dundrapart, och jag tog matsäcken på ryggen och gaf mej iväg åt Europia på fläcken.
Annika.
Det var foll en ohyggligt lång väg ni hade te gå?
Nils.
Jojo, ni säjer någe, mor. Först barkera’ jag ve Wenern och sejla’ sextanhundra mil änna bort te Svarthafve i Lappland, och se’n så marschera’ jag femtantusen mil in i Syro land.