Sven
(slår sig på låren)
Det va blanke fan!
Nils.
Usch ja, go’ vänner, jag kom så langt sö’r i verla te slut, att himmeln hvälfd’ sej så lågt ner åt backen, så jag inte kund’ gå rak en gång, utan feck huke mej ner, och jag förstog intnå utåf språkena, anne än att tuppera gol och hunnera skällde bort i gålera. Det förstog jag.
Brukspatronen.
Hahahaha! Ni är en lustig karl, fader Nisse.
Nils.
Jaja, men dette är rykande dagsens sanning, må vete. — Ändtligen, när jag mascherat i ett och ett halft år, hann jag fram dit, der Dundrapart va. Och när jag kom dammandes med matsäcken på ryggen och yxa på armen, så stog hele krigsarmeja oppställd som ljus, för te ta imot mej, och Dundrapart sjelf stog oppsträckt framför frunten. Men, uschiamej, tåcken karl det va’ go’ vänner!
Flera af Bondfolket.