Se’n feltes det bröd uppå bondens bord.
Hoppsan falleralla å hejsan fallerej!
Lisa.
Jo, se tåcke kan duge, det! Så skulle du med sjunge, Erik; då kund’ det vare nånting te höre på.
Erik.
Kära mor, jag ville visst så gerna vara glad; men alltse’n jag öfvergaf studeringen har det sett ut, som om mina föräldrar vändt ifrån mej all sin kärlek.
Sven.
Ja, nock kosta’ det på oss, det kan inte nekes; men allt ska bli godt igen emella oss, bare du är lite mindre egenvillig, och ter dej te oss lite mer.
Lisa.
Så är det, Erik. Du går säkert med nånting på hjerte, men du har inte förtroende för far och mor.