Erik.
Men, vi passa inte för hvarandra. Vi skulle bli olyckliga bägge två; ty nog förstår ni, att ett äktenskap, som inte är stäldt på aktning och kärlek, går till olycka. Förlåt mej, jag kan inte ta Britta.
Sven.
Jaså, är du så goder, min gosse lilla! Nå så hör då, hvad jag kan. Vill du inte rätte dej efter oss, så får du ta land hvar djefvulen du gitter med din sockerunge; efter oss ska du inte ärfve en skilling, nej inte ett runstycke. Jag tycker mej just se, hur godt det såta paret ska må i en eländig jordkuj borte på skogen, när ni ingenting anne har te lefve åf, än den der kärleken, som du taler om så vackert. Lycka te, min käre Erik; frest’ du på den leken, om du så vill.
Erik.
Om vi arbeta och förtrösta, så hjelper Gud oss nog till uppehälle.
Sven.
Nej, nu står jag inte ut länger. En gång för alle fråger jag dej: vill du rätte dej efter vår vilje, eller inte?
Erik.
Käraste, bästa föräldrar, jag vet, att jag har att tacka er för så mycket, mycket; jag vet, att jag är skyldig er lydnad; men drif mej inte till det yttersta, då gör ni synd. Jag skall rätta mej efter er i allt billigt; men Britta i Gyllby kan jag inte ta till hustru.