Tack, tack vackert!
Lisa.
Pina rassa tre! hvad du är grann och fin, Britta! Du ser ståtlig ut som sjelfve Drottninga, när ho reste härigömmen Wermland.
Britta.
Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta på sej det rareste en har, då en kommer te fästman sin.
Sven.
Och råd har du ock te vare grann, Britta. — Är du nöjd med att få son vår te man?
Britta.
Det var e fråge, det. Jag kan fälle just inte se, hvem ann’ utåf bonnfolk som skull’ passe sej åt mej, än Erik.