Han går nio kvarf omkring korsvägen under en mängd besynnerliga åtbörder. Slutligen stadnar han i ett tillstånd likasom af förvirring midt på korsvägen, slår sig trenne gånger för pannan och börjar med en halft sjungande, genomgripande stämma:
Onda låga, eld från jorden,
Utur flintsten sprungna flamma!
Du, som brinner uti hjertat,
Sjuder fräsande i sinnet,
Kokar porlande i lefvern;
Olycksdigra hexegåfva,
Skänk af mörkrets leda fränka,
Emot dig min runa rigtas,
Emot dig jag trollsång qväder.
Såsom vårens vattuflöden,
Som ur höstmoln strida skuren
Skall min tungas sång sig störta,
Skola mina ord sig hafva
Öfver dig, du jordens låga,
Att ditt lif, det onda släcka,
Att din minsta gnista qväfva.
Väl jag vet hvar du dig gömmer,
Hvar du slug dig undansticker.
Skarpa äro siarns ögon,
Kunna skära svarta mörkret
Liksom ädelstenen glaset,
Kunna tränga genom berget
Liksom blixtens svärd det hvassa,
Nog jag vet hvar nu du vistas,
Känner väl din gömda bostad.
I den vackra Annas hjerta
Sitter, onde, du och frossar,
Sjunger visor lik en rusig,
Lik en dryckeskämpe sorlar
I den sköna flickans sinne.
Dädan jag nu dig besvärjer
Manar dig och dig förvisar!
Ned i jordens mörka sköte,
Till de döda menskors hemvist,
Till de hädangångnes boning,
Maskars skjul och ödlors hålor,
Djupast ned jag dig besvärjer.
In i bergets hårda brösthvalf,
In i klippans flintstens-hjerta
Jag dig manar och förvisar.
Är i flickans eget hjerta,
Uti Annas barm du fostrad,
Uppfödd der af hennes tårar,
Vaggad utaf hennes glädje,
Smekt till ro af hennes tankar;
Red dig då, att dädan fara,
Att dig genast bort begifva.
Höj dig på en suck ur bröstet,
Halka lätt ut efter tungan,
Flyg uppå ett ord från läppen,
Far med draget bort i spisen,
Opp med röken genom skorsten,
Bort med vinden långt till fjällen,
Ut på hafvets stora yta!
Men om du från annat hjerta
Kommit såsom julen kommer,
Lik den snabbe, fjäderprydda,
Och igenom runda barmen
Trängt dig djupast in i skötet;
Red dig då, att bort dig packa,
Att ur flickans hjerta rymma.
Följ en hostning upp ur bröstet,
Stadna icke qvar i munnen,
Och fördröj dig ej på läppen,
Far med spotten ned på backen,
Att du må förtrampad blifva,
Uti mullen söndersmulas!
Nu är tid för dig att vika,
Nu är stunden till att fortgå,
Ögonblicket till att lemna
Goda flickans varma sköte,
Vackra Annas ömma hjerta
Han upphör och sitter ett ögonblick
fullkomligt tyst. Derpå ger han till en gäll
och skärande hvissling.