Se så! nu kan du röra på dig Jussi,
Och nu kan stolte hemmanssonen glädjas,
Uti sitt hjerta vara trygg igen,
Ty ingen nu i vägen honom står,
Om han vill vackra jungfruns hjerta vinna,
Om han vill äga Anna till sin brud.
JUSSI:
En präktig runa har du sjungit, gubbe!
Af goda trollord kraften jag förnummit.
Det brusade i luften, när du sjöng,
Som forsen brusar emot ruskigt väder,
Som vattnet bullrar emot kulna dagar;
Det hven och pep i skogen, då du qvad,
Som hårda fjällsnön under lappens akkia,
Som Pohjas snöfält under stormens skidor.
Och dina ord, de sprakade som eld,
Då den i näfverpelsad björkskog fattar,
Då röda lågor slåss i vresig enskog.
SANDALA:
Han har under tiden ur en medförd påse framtagit en dufva, som han nu fastbinder vid stammen af ett träd.
Var redo nu. På Anna, jungfrun tänk!
Se efter låset på din bössa Jussi!
Att ej hon klickar. — Så! — Nu ställ dig här
Ännu ett steg tillbaka — Sigta väl!
Så! — Skjut — — — — —
— — — — Du träffat har. Se, bloden
De hvita fjädrarna med purpur färgat,
Med röda strimmor tecknat dufvans bröst!
Han löser åter dufvan från trädet.
Hvassa stål i bröstet inträng.
Blanka knif i skötet sänk dig
På den hvita lyckofogeln,
Utaf ung förtrollad dufva!
Lilla hjerta, dig jag söker,
Dig du varma, purpurröda,
Dit jag manat, dit jag lockat,
Dit jag qvädande besvurit
Sluga, vackra jungfruns kärlek.
Han räcker det uttagna
dufvohjertat åt Jussi,