Ät det varma dufvohjertat,
Svälj med hast den purpurröda,
Lilla, lyckosamma biten,
Smaka på den ljufva maten,
Njut af unga jungfruns kärlek!
Icke mera nu den stolta
Skall förkasta Jussis hyllning,
Ej hans kärlek mer förakta;
Hemmanssonens rika skänker
Icke nu så spotskt förskjuta.
Handen skall hon honom räcka,
Ögat mildt mot honom vända,
Låta sig af honom famnas.
Gladt sitt hår skall jungfrun fläta,
Kamma sina gyllne lockar;
Glad sin bästa kjortel taga,
Fästa kringom runda höften;
Omkring halsen perlor binda,
Hölja silkesduk kring barmen,
Ringar sätta uppå fingren,
Uti örat gyllne smycken,
För att friaren behaga,
För att Jussis kärlek vinna.
Långt det icke är till julen.
Då skall vackra Anna stiga
Uti hemmanssonens släde,
Unga bruden Jussi följa,
Bli värdinna uppå gården!
VII.
ÅTERKOMSTEN.
Men i den skära skuggan
Utaf en ljusgrön asp,
Der vinden tyckes vyssja
Ett tusentungadt qval,
Är gröna torfvan lyftad upp — — —
Der går en man på vägen,
Han går med glada steg,
Men fjerran är han kommen,
Ty han bär staf i hand.
I sjömanströja är han klädd,
Och sjömanshatt dertill.
Han ser så rask och modig ut:
Det är så sjömans sätt.
Att lemna skepp och roder,
Och böljans fria lif,
Och fatta vandringsstafven,
Plär falla sjömän tungt.
Hvi rör sig då hans fot så lätt
På dammig väg framåt?
Hvi ser så snabbt hans öga kring,
Hvi strålar det så gladt
Måhända bortom skogen,
I någon nära dal,
En hydda honom väntar,
En moders öppna famn,
Kanske förr'n soln i vester gått
Till sömns med purpurkind,
Har för hans hopp en annan sol
I älsklig frid gått opp.
Det susar genom skogen
En ljuflig morgonvind,
Och daggens perlor regna
Från doft omgjutna löf.
Uti det ljusa, ljusa blå
Förklingar lärkans sång,
Och all naturen lyssna tycks
Hvarthän den sången flög.