Men vandringsmannen stadnar
Imellanåt och lyss
På ljud, som sagta gunga
Med luftens vågor hän.
Det söndagsklockan är, som går,
Det rings till morgonbön
I Tavastkyro. Ljuft det känns
I vandrarns bröst dervid.
Han minns förflutna dagar,
Han minns hvar hvilodag,
Då nöd och mödor glömdes
I ljuflig sabbathsfrid.
Med oro länge mödans son
Ren irrat verlden kring,
Och ingen röst på länge bjöd
Till ljuflig sabbathsfrid.
Till helgedomen kommer
Med raska steg han snart.
Den helga sången ljuder,
Och in han träder glad.
"O, store Gud, hur full af nåd,
Hur kärleksrik du är!"
Han suckar med förtröstans mod
Och knäppta händer tyst.
Och ordets tröst förkunnar
En redlig andans man.
En flägt af suckan sväfvar
Igenom templet mildt.
Vid dörren vandringsmannen står
I ödmjukhet, och hör
På skildringen af lifvets väg
Och färden till dess mål.
Nu, efter slutad gudstjenst,
Sig folkets skara rör,
Och ut på kyrkovallen
I täta hopar går.
Då fattar någon vandrarns hand,
En stämma höjs,
Och säger: "Erik, ungdomsvän!
Du lefver då ännu!"
"Du frågar, om jag lefver.
Din fråga syns mig skum.
Är ej min hand densamma,
Så stark, så varm som förr?
Är ej den döde blek om kind? —
Af glädje röd är min.
Säg, klappar kallnadt hjerta mer? —
Känn mitt, hur högt det slår."
"Den dödes kind är bleknad,
Ej kallnadt hjerta rörs,
Så borde det ej vara.
Och likväl sannt det är" —
Så svarar vännen och ser ned
Mot jorden med en suck.
En sällsam helsning synes det
Vår glada vandringsman.
"Hvi blickar du mot jorden,
Och talar mörka ord?
Hvem, Pekka, har ditt sinne
Från fröjd till klagan vändt?"
Men Pekka lyfter ögat ej,
Det göms en tår deri.
Han fattar sakta vännens hand,
Och vandrar tyst framåt.
En underlig beklämning
Sig slår kring Eriks bröst,
När tunga stegen vändas,
Mot kyrkogården hän.
Han ville fråga. Frågan qväfs
Af dunkla tankars mängd.
En andehviskning honom tycks
Hvar flägt i trädens löf.
Men i den skära skuggan
Utaf en ljusgrön asp,
Der vinden tyckes vyssja
Ett tusentungadt qval,
Är gröna torfvan lyftad opp,
Och i den svarta mull
En graf — — — en kista sänkt deri,
Och uti kistan — hvem?