"Din Annas kind är bleknad,
Och hennes hjerta kallt.
Så borde det ej vara,
Och likväl sannt det är."
Så säger vännen, med en blick
På grafvens dystra skatt.
Men ned på kistan stafven föll
Ur vandringsmannens hand.
"Rätt så, min staf", han sade
Ur krossadt hjertas djup,
Och neder sjönk han hufvud
Så tungt mot qvalfylldt bröst. —
Men aspen susade alltjemnt,
Dess skugga flög och flög,
Som sökte invid grafvens rand
En andevinge ro.
Hur sorgen gräfde grafven,
Hur döden stal sitt rof,
Med tårar uppå kinden
Berättar Pekka nu,
Och spörjer mildt: "O, Erik, säg!
Hvi blef så mörk din lott?" —
Men Erik hör ej vännens ord,
Mot grafven ser han blott.
* * *
Natten redan, följd af tystnad,
Vandrar stilla öfver jorden,
Smeker sakta lifvets oro,
Sveper kring den nakna smärtan
Mild en flik af dunkla manteln,
Vackra perlor uti gräset,
Klara, sköna tårar teckna
Hennes väg igenom dalen,
Dagens strider han begråter,
Gråter mildt försoningstårar.
Ljus en vårnatt är. Dess skymning
Är sä lätt och genomskinlig,
Gör så godt i smärtadt öga,
Är så ljuf för sjuka hjertan.
Under aspen, på en torfva,
Invid grafven Erik sitter.
Allt är tyst. En suck af vinden
Blandar blott med rädsla stundom
Sig i löfvens sakta hviskning.
Men när allt i frid får hvila,
Får det Eriks hjerta icke.
Vid den käras stoft det klagar,
Suckar så i tysta natten:
Herre, Herre! bittert min själ är pröfvad!
Intill döden — — döden hon är bedröfvad.
Lös dess boja. Fader, dig mildt förbarma
Öfver den arma!
Dock, förlåt din tjenare, att han klagar!
Godt är honom allt hvad som dig behagar.
En gång, vet jag, skall i en suck, den sista
Hjertat få brista.
Herre, Herre! lär mig att rättsligt bära
Sorgens börda, dig och ditt namn till ära.
Skänk mig frid. O, gjut i det qval, mig sårar
Svalkande tårar!