Lär mig minnas tacksamt hvad hjertat njutit,
All den sällhet jag till mitt bröst har slutit.
Tack, O Gud! nu vidgas mitt hjerta åter,
Fader, jag gråter!
Ljumma vårnattsflägtar spela
Sakta, sakta uti träden,
Komma hviftande från skogen,
Doftbemängda, sällhetsdruckna
Af de ljufva, ljufva kyssar,
Som de fångat ifrån blommans,
Skogens vilda blommas läppar;
Komma svalkande från bergen,
Lätta, friska efter badet
Uti källans klara vatten. —
På en dunkel stjernas stråle,
Ned i dalens skymning gungar
Sömnens yngsta tjensteande,
Barnsligt lugna qvalförjagarn,
Och han lägger marmorhvita,
Marmorsvala englahanden
Svandunslätt på Eriks panna.
Strax af ljuflig domning tyngas
Ögonlocken och sig sluta.
Hufvudet tillbakasjunker
Lugnt till hvila emot aspen.
Solens glada morgonblickar
Funno slumraren, och genast
Flög en stråle snabbt och kysste
Sorgsne drömmaren på grafven;
Väckte upp till lifvets oro
Hjertats dunkla våg och tankens,
För hvars lugna spegel drömmen
Höll så ljusa, vackra bilder.
Hade solen vetat detta,
Vetat hvem han väckte, skulle
Han kanske sitt milda anlet
Gömt uti ett moln, och unnat
Än en stund den arme hvilan.
VIII.
FALLET
Men akta dig, att ej på samma stig
I mörka — — — — —
1.
Der Kyro fors sin boja lossar,
Och böljan, skummande af harm,
I raseri sitt hufvud krossar
Emot granitens hårda barm,
Der stupar, sluttande från stranden,
En häll mot mörkblå afgrundsranden,
Och ingen grönska, intet strå
Har ännu slagit rot derå.
En morgon just i soluppgången,
Då skogen ljöd af fågelsången,
Och blommans daggbestänkta knopp
Slog gladt det milda ögat opp,
Då stadnar på den öde hällen
En kär bekant, en ungdomsvän,
Och helsar med en suck igen
De saknade, de dyra ställen.