Men denna anblick ej förmår
Hans bleka kind med glädje måla,
Och ingen enda fröjdetår
I mörka ögat synes stråla —
En morgon såsom nu det var,
Som nu log solens stråle klar,
När sitt farväl han nejden sände
Och sorgsen sig mot fjerran vände;
Men hoppet gjöt sin balsam då
Uti den arme Eriks hjerta,
Och lindrade hans grymma smärta,
Att ifrån hem och vänner gå.
Hur rikt på glädje var hans minne,
Hur fullt, hur lifligt ej hans sinne
Af hoppets blommor än i går!
O, blott en enda fröjdetår,
Och lika sköna, lika friska
De hade spridt sitt doft i dag;
Nu skördas de af ödets slag
Och tröstlöst döende de hviska:
Det är förbi, ej sol, ej vind
Med purpur färga mer vår kind!
* * *
Hör vattnet det strömmar,
Och tusende drömmar
Sig vagga med sorl ifrån våg och till våg.
En åder är floden,
Och vattnet är bloden,
Der pulsarna klappa af längtande håg.
* * *
Som växt ur klippan står han der,
Med blicken sänkt mot forsens vatten,
Och himlen i octobernatten
Mer ljus än pannans hvälfning är.
Det låg ett töcken bredt deröfver,
Likt höstens, när han sakta söfver
Till vinterdvalan jordens blod,
Och bojan slår kring lifvets flod.
Naturen stelnar bort, der lyser
Ej blomma mer på gulnad hed,
Och dyster blickar himlen ned
Uppå en naken jord, som fryser
Och suckar ödsligt: låt mig
Men brista skuggorna, då sänker
Sig molnet ned, och skönt hon blänker
Uti en svepning utaf snö.
Ack! huru höstligt själen ryser,
Hur än det arma hjertat fryser,
Hans pannas moln ej brista får,
Ej snöga öfver smärtans spår.
Dock, detta bröst, så vandt att kämpa
Mot storm och böljors raseri,
Skall väl sin egen svallvåg dämpa,
Och hoppets julle, som deri
Med slitna segel redlös drifver,
Af någon hand väl räddad blifver,
Som sträcks ur skyn, när skummet yr,
Och den mot trygga hamnen styr.
Se vågorna dansa
I forsen och kransa
Med snöhvita perlor sin fladdrande skrud.
En dödsdans de svinga
Och harporna klinga
Tills strängarna brista med bäfvande ljud.
2.
Ur qvarnens öppna dörr två männer träda,
Och solen, hvilkens första helsning ler
Kring nejden, lyser vänligt på dem båda
I daggrik, vindfrisk morgonväkt, mem ej
Gestalterna, med lika vänlig frid,
Den glada dagens blickar återstråla.
Med ljusa lockar kring en rundad kind,
Der helsan ger sin broderskyss åt mödan,
Med ögat lifligt, och som daggen klart,
Med pannan fri den ena ler mot dagen.
Af mjöl är vadmalströjan blifven hvit.
Så skönjas lindens saftigt gröna blad
För tusentals af hvita blommor knappast. —
Förgäfves flyter kring den andra ljuset.
Han går der lika oblidt mörk ändå,
Så sotigt mörk, som tallen, i hvars grenar
Den röda hanen skakat sina vingar,
Hans hår är brunt och ögat, brun är kinden,
Och dragen skifta i en färg af halfbrändt.
Kring munnen spela tycks en hädisk fröjd,
Och fräckhet vuxit fast i knölig panna.
En högröd vest af mörkgrå rocken sluts,
Och tobakspipan hänger fram ur barmen.
Den mörka mannen talar till den ljusa,
Mot jorden blickande han frågar snabbt:
"I går man sade mig, att denne Erik,
Som lik en rymmare drog bort från socken,
Nu kommit åter; att med staf i hand
Och dammig fot man honom sett i kyrkan
Du Pekka veta bor, om det är sannt,
Ty fast han sturskt med alla andra umgicks,
Och sällan deltog i ett lustigt lag,
Så troddes det, att du dock var hans vän,
Att sina tankar helst han dig förtrodde."