Till hälften för sig sjelf, i egna tankar
Fördjupad Pekka svarar så hans ord:
"Ja väl, han kommen är! I går vid kyrkan
Förenade vi länge skilda händer.
Den arme Erik! Full af mod och fröjd
Han kom, att söka upp i hemmets dalar
Den lycka, för hvars ägande han kämpat
Med tiden, ödet och med storm och våg —
Den arme Erik! — och hvad fann han väl?
En öppen graf för alla lifvets fröjder."
"Det skada var, att den så kära gästen
Af en så kallsint helsning skulle mötas
Ej tidigt nog engång den stackarn kom,
Att dricka graföl på sin egen glädje.
Om efter mina planer allting gått,
Han bättre då välkomnad skulle blifvit
Med stop och glas vid klingande fioler.
Han skulle dansa fått, och fått ett rus
I muntert lag på vännen Jussis bröllop."
Så yttrar smädande den mörke mannen.
Men Pekka ser på honom med förakt;
Han stadnar, vikande ett steg åt sidan,
I det han svarar: "Om din afund ej,
Om icke dina bittra ord mig sade, att
Inom dig sjelf helt tyst du redan erkänt,
Att Eriks öde, fastän hårdt och sorgligt,
Dock äger ljus tillräckligt, för att du
Deröfver ännu skugga ville kasta,
Så kunde jag få lust, att säga dig
Hvad jag och mången tänka om den saken.
Till dig stod Erik alldrig uti skuld.
Han gick sin egen väg, men mot hans rätt
Var du den första att din afund vända,
Och huru slugt du dolt det, vet jag dock,
Att du försåtligt, båd' med lock och snaror,
Hans kärleks hvita dufva fånga sökt.
Om ej jag visste huru olik dig
Uti sitt hat han är den gode Erik,
Jag skulle råda dig: var icke trotsig,
Och akta dig, att ej på samma stig
I mörka skogens djup båda mötas!"
"Tror du jag fruktar möten uti skogen?
Jag fruktar icke för den onde sjelf!
Väl är det mörkt inunder tallens grenar,
Och mången uggla ropar der klähvitt.
Man säger, att det ofta spökar der,
Men jag ett medel vet, som stärker modet.
Man blott behöfver bära här vid sidan,
Här invid hjertat just, en stålblank knif.
Jag önskar just jag honom möta finge,
Och skåda om han äger mod, att se
Mig rakt i ögat, mod, att lika hånfullt
Förakta mig, som" — — —
"Är det icke Erik?" —
Så höres Pekka, midt i Jussis tal,
Med ljusnad uppsyn ropa — "hvilken står
På hällen der, med armarna i kors?" —
Och ren ditåt han hastar stegen. Dystert
Den andre följer, under det en rodnad
Med mörk och hastig flamma stiger opp
Uti hans vilda blickar, på hans anlet.
* * *
Det brusar, det sjuder
I forsen, det ljuder
Så hemskt, och så mörkt är det blågröna svall.
Med sargade barmen,
Med krossade armen,
Står klippan i djupet så dyster och kall.
3.
Hvarför kommer du ej ensam?
Frågar med ett mörklagdt allvar
Erik glada ungdomsvännen.
Men då rör sig Jussi, mannen
Med det sjunkna, bruna ögat,
Med det brända uti tycket,
Med den röda vesten; stiger
Fram ett trotsigt steg mot Erik.
Munnen drar sig till ett löje,
Rysligt, som ett öppet blodsår,
Hvasst som sjelfva ulfvatanden,
Brännande som öckenvinden,
Och han hånfullt detta säger:
"Äfven jag dig helsa ville,
Trodde, att det skulle glädja
Den från hemmet länge skiljda,
Att af lekkamraten mötas,
Af den lustige kamraten;
Att det skulle hugna sinnet,
Om ett vänligt ord det smekte,
Om ett gladt välkommen ljöde,
Då i kära stugudörren
Svarte sorgenstår och bugar,
Räcker magra, kalla handen."