Slutne blefvo Eriks läppar,
Icke hand, ej fot han rörde.
Öfver pannan uppsteg endast
Med en darrning vredens norrsken,
Och ett ögonblick föraktet
Tog sin bostad omkring munnen.
Men förbittrad Pekka säger:
"Fort, gå bort, gå bort, vik hädan
Icke vi din helsning vilja,
Ej dina falska judashelsning.
Räfvarna i sina kulor
Äro endast dina vänner,
Ulfvar dina lekkamrater.
Fort, gå bort, gå bort, vik hädan!"
Då i Jussis vilda hjerta
Flög med hast en afgrundsgnista
Utaf raseri, och spridde
Blixtsnabbt ut den mörka glöden,
Genom alla blodets ådror.
Hotfull går han fram mot Pekka,
Med den bruna blicken mordiskt
Brinnande af hämndens lågor.
Lik ett åskmoln han sig närmar,
Färdigt, att sitt dunder lossa,
Att förbränna och förkrossa.
* * *
Se böljorna strida!
På drakar de rida,
Som ringla i kampen sin stålblåa kropp.
Och klipporna bäfva,
När vilda de häfva
Den skummande manen ur djupena opp.
* * *
Med en åtbörd utaf afsky,
Med en kraftig stöt mot bröstet
Vräker Pekka honom från sig.
Några steg tillbaks han raglar,
Faller dock ej öfverända.
Nu med viljans hela styrka
Raseriet honom griper.
Sine armar vildt han svänger,
Rusar fram — — — men Erik kastar
Sig med hast imellan vännen
Och hans fiende — — — Två armar,
Tvenne starka, grymma gamklor
Sluta kring hans hals sin stålring.
Brottning börjas uppå hällen —
Se då slinta uppå branten
Bådas fötter, båda tumla,
Slutne i hvarandras armar,
Ned i forsens djupa hvirflar,
I det kalla, blåa vattnet.
Rysande, förfärad, isad
Pekka står på öde hällen.
Ser hur de i djupet tumla,
Hur de utför forsen vräkas,
Än uti en afgrund sänkas,
Än mot hvassa klippor slungas.
Rysligt gnistra Jussis ögon,
När en svallning upp dem höja,
Svart hans mörka lockar glänsa
Lysa hemskt i hvíta skummet.
Snart dock, med det snabba svallet,
Ur hans åsyn de försvinna.
Pekka uppå klippan suckar:
Hvad är menskan, att hon lefver?
Mörka äro lifvets öden,
Underbara Herrans vägar!
Men der forssens krafter brytas,
Der dess vilda böljor lugnas,
Kastar han på gröna stranden
Segerstolt det lätta rofvet.
Sakta, matt sitt våta hufvud
Lyfter Erik opp från gräset,
Öppnar slutna ögonlocken,
Blickar frågande omkring sig,
Sorgligt, vemodsfullt kring nejden —
Tyst och ödmjukt så han suckar:
Hvad är menskan, att hon lefver?
Skumma äro lifvets öden,
Underbara Herrans vägar!