BENGT BONDE.
Du menar hoppet om din hämnd?
HEXAN.
Omensklig Är frågans bitterhet, men väl förtjent: Jag känner det, fast hämnden aldrig syntes Mer rättvis, än i denna stund, då jag Den goda engel sörjer, som fördröjt Min hämnd kanske för länge. Min Mathilda, Hvars åsyn stillade min törst derefter, Ifrån mig röfvad, törsten dubbelt väcker.
BENGT BONDE
Gud velat så ditt vilda sinne tämja.
HEXAN.
Nej! En påminnelse Han ville gifva, Att Hans långmodighet jag tröttat ut, Då jag af svaghet kallnade för verket. O! Vore jag så hård, som du mig tror, Jag såge uti det, som händt Mathilda Och henne drabba kan ännu, ett straff, Förfärligt, så att helvetet blott kunnat Uttänka det, men ej en menskohjerna.
BENGT BONDE.
Ett straff åt detta fromma, milda väsen? Åt dottren af herr Gustaf — han, den bäste Ibland de få af landets herrar, hvilka I våra leder stridt och blödt med oss?