HEXAN.
Det onda, hvaraf hon blir skuldlös träffad, Tillbakafölle på dens grymma hjerta, Som sett mitt lidande och alla andras, Och aldrig sport dervid en rörelse. Men finnes något menskligt än deri, Af ett oläkligt sår hans hjerta skulle Dock blöda, om det visste, huru nära Mathildas ofärd rörer äfven det.
BENGT BONDE.
Du talar gåtor. Ej jag fatta kan, Hur Flemings barm kan träffas af de öden, Som blott fullfölja, hvad han sjelf begynt: De lidanden, hvaraf Mathilda hemsökts.
HEXAN.
Min gåtas lösning känner blott en Ende: Men jordens tungomål Han talar ej. Två kände den på jorden äfven förr, Dock dessas röst förstummats re'n för alltid.
BENGT BONDE.
Tung trycker väl din gåtas hemlighet, När du deraf så litet hittills delat. Jag forskar ej derefter, då du obedd Ej lagt den neder i min barm.
HEXAN.
Om icke Den går med mig i grafven, blir det du, Som bergar den åt lifvet. Tiden dock Är dertill än ej kommen; och ett brott Uppslukas af hvart ögonblick, som bortflyr, Då jag ej sökt att rädda min Mathilda.