Ej på jordens rund det finns ett land, Godt likt det, som ifrån Weichselns strand Sig mot alla verldens kanter sträcker: Mörka flickor glöda eldigt der, Och hvar knekt, som lans i handen bär, Af en furste, hvilkens makt sig sträcker Längre än den stackars Kungens.
Pohlens rike är de fries jord: Bonden blef till slaf allenast gjord, Och han måste lyda blindt sin herre. Om hans hustru nåd för denne fann, Eller fästmön knipes bort, minsann, Han för det ej blefve mycket värre, Fast han kröns som stackars Kungen.
Uti Pohlen skärs med tälgknif guld: Ej behöfver krigarn göra skuld, Ty han eger allt hvad juden eger. Man ej pratar städs om "rikets lag", Lag är der blott krigarns välbehag, Och hans svärd der mer än spiran väger I den stackars Kungens händer.
Uti Pohlen kan en enda man Vida mer än allas vilja kan: Säger en sitt veto, nederfalla, Liksom idel stoft, förslag och val, Huru än må slösas fagert tal Om det gagn, de kunde ge åt alla, — Utom åt den stackars Kungen.
Ej på jordens rund det finns ett land, Godt likt det, som ifrån Weichselns strand Sig mot verldens alla kanter sträcker. Tokig den, som lemnar Pohlens jord, För att frysa bort sitt lif i nord, Hvarest vintern utan ända räcker — Hin må slåss för stackars Kungen.
Ni plägar icke tycka, fader Olof, För mycket om de visor, dem vi sjunga; Och denna, som Ni hörde nyss, väl delar Ert höga misshag, som de andre alla.
OLOF.
Ni träffat rätt. Den, som de öfrige, Hvarmed J smitten fräckt vår rena luft, Är skändlig ock gemen. Men likaväl! Ett ställe fanns deri, som syntes mig Den största sanning innehålla, hvilken På länge jag ur Eder mun kar hört.
KRASINSKY.
Du smickrar artigt, som din björna-art Är städse van att göra. Roligt vore Likväl att veta, hvilket ställe lyckats Att skörda in ditt högtupplysta bifall. — — Om jag ej missta'r mig, blef du förtjust Vid tanken på den äran, som beskäres Åt Pohlens bönder, uti deras hustrurs Och fästemörs personer. Icke sannt?