OLOF.
Fy! — Utaf allt det fräcka, hvarmed visan Var fläckad, detta dock var aldra fräckast: Som bonde jag arbetat för mitt land, Förr än jag bytte spaden emot svärdet, Och började arbeta annorlunda Derför; men lika troget, som jag hoppas. Jag älskat har en fästmö, jag också, Som blef min ungdoms maka. Längese'n Den hulda togs från mig och från den jord, För hvilken hon var alltför god. — Men när Jag hör Er gäckas öfver afgrundsfog, Som annorstäds drifs med det heligaste, Jag falla vill på mina bara knän, Och prisa Gud, som lät mig födas fri Uti ett land, der kränkningen af hemfrid Ej anses än som ädelt tidsfördrif För den, hvars högsta värf är att den skydda.
KRASINSKY.
Ni faller åter i prediko-tonen, Hvarmed Ni ofta re'n oss tråkat ut. Ni borde sjelf ha ledsnat, som vi andra, Att höra den, och Er moral, som fåfängt I tid och otid bäres fram till torgs. Ni vet sjelf bäst hvad dråplig verkan Eder Predikan haft; jag säger ej på oss — Ty ej Ni sjelf ens lärer hoppas, att I oss Pohlacker vinna proselyter — Men på de andra, hvilka, likt Er sjelf, Som frie bönder föddes, och som fostrats Till vördnad för den hemmets frid, Ni dyrkar. De hafva visat ganska nitisk lust, Att uppå Finlands isar utplantera En liten koloni af Pohlen — i den mening, Hvarom nu frågan är, åtminstone.
OLOF.
Beklagligtvis! Ni har blott alltför rätt. Exempel smitta, och tyvärr de onda Långt mera, än de goda. Också ropar All orättfärdighet, som blef begången I detta arma, ödelagda land, Till himlen högt, om rättvis vedergällning. Det ropets bittra frukt kan mogna snart. Och om det finnes något, som kan skymma Den sak, för hvilkens rätt vi dragit svärdet, Är skulden hos det öfvervåld, som öfvats Uppå den sakens öfverfulla räkning, Och under täckelse af kungamanteln. Än tillhör segern konung Sigismund, I denna stund; men andra tider kunna Dock komma. Och jag säger eder, att I fall de komma, vållas sådant ej Af dem, som kämpa emot konungen, Men dem, som säga sig försvara honom.
KRASINSKY.
Ni öfvar lastligt tal och träder upp Som olycksfogel, bådande en ofärd, Hvaraf Ni förespår att kungen knäckes. Det höfves illa en laglydig man, Lik Er, att mästra förehafvanden, Som muntra så hans trogna kämpars sinne, Att vi ej spara lif och blod för honom.
OLOF.
Jag önskar, mer än hoppas, att min konung Må hafva stridsmän, trognare än jag, Bland desse, hvilka dricka glädjerus Utur de usla brunnar, dem Ni prisar. Och detta rus Er säkert gifvit mod, Att finna något straffvärdt i mitt tal, Se'n Ni så vördnadsfullt om "stackars kungen" Uti Er visa täcktes sjunga.