KRASINSKY.
Fnurra Ej fåviskt, gubbe, öfver muntert skämt! — Men det var godt, att du påminte mig Om visan. Du mig ännu icke sagt Hvad som, ur den, dig fallit så på läppen.
OLOF.
Jag vill ej heller säga det. Ty icke Jag älskar väcka, uti oträngdt mål, Ett gräl, som båta kan till ingenting, Men tvertom skada ganska mycket.
KRASINSKY.
Ha! Jag fattar nu, du gamle räf, din mening, Fastän din visa är blott halfqvädd. Du Väl såge gerna, din förrädare, att vi Pohlacker skulle draga bort och lemna Det satans landet, der vi dröja endast Emedan kungen här behöft vår tjenst. Du ville, att vi öfvergåfve honom Åt folk, på hvilket han ej lita kan, Mer än en fästning på en vall af snö, När solens guld på denna faller; eller Ett störtregn banar åt den gömslen, i En jord, der fegt den smälter bort i tårar.
OLOF.
Ej ens du sjelf tror, hvad din harm nu sagt. Och bättre prof jag gifvit på mitt mod, Än att behöfva det bevisa här, Igenom att dig näpsa, som sig borde — Jag vill dock öppet säga, att den sanning, Jag funnit i din visa, låg, så som, Du tycks förmodat det, uti den tanken, Du talat ut om deras tokighet, Som lemna egen jord och icke kunna Sig rätta efter andra länders sed, Men göra allt sitt till att den förderfva.
Pohlackar och Svenskar samla sig allt trängre kring de ordvexlande.