Hvad! — Andra länder säger du? Förgäten Af ära, glömmer du också, att altt, Hvaröfver spiran sträcks af Sigismund, Ett lydland är inunder Pohlens rike, Och bör sig rätta efter dettas sed. Vet du ej mer, att hvarje knekt, som föddes Uti det stora landet, är mer värd, Än alla krypfän, som sig kalla här För stora herrar i sitt björna-ide. Och att en bondtamp, sådan som du sjelf, Är ej ens värd att lösa upp hans skotvång.
SVENSKARNE.
Stå på dig, Olof! Du har ryggstöd nog. Lär dem att veta hut, som intet veta!
POHLACKARNE.
Gif icke efter! Vi nog skola märka Hans ryggstöd, som man slika stycken tecknar.
OLOF.
Frid! Frid! Kamrater — J från Weichselns stränder! Och J, som ägen samma modersmål Som jag! — Vår tvedrägt gäller ej blott oss, Men drabba kan en högre sak, än den, Ett lättrördt sinne nu har gjort till vår. Hur skall ej hvarje ovän till vår konung, Som för oss alla är en lika fader, Sig glädja, om han hör, att vi, som varit De tappraste, de trognaste, de bäste, Som upprätthållit kunga-maktens helgd, Nu vilje rifva, hvad vi sjelfve uppbyggt; Och spola bort med strömmen af vårt blod Den sådd, som hittills utur detta spirat! Utaf vår hetta bortfräts hvarje skörd, Och nordens kalla snö långt bättre kan De nya frön bevara, dem vi utså. — Måhända jag har vållat denna strid, Som blossat upp emellan oss, hvars rök Ej lät oss se, hvad som vår frid tillhörer. Det felet vore dubbelt oförlåtligt, Då ålderns snö sig lägrat på den is, Som norden breda bordt omkring mitt hjerta. Men värman, hvilken lefver hos mig än, Kan likväl verka något godt kanske. Den manar mig, att sammanfoga genast En damm emot vår vredes vilda ström, Uti ett vänligt handslag, hvari qväfves Hvar gnista af den harm, som hotat nyss, Att tända vådeld i vårt eget läger. Låt mig, Krasinsky, lägga i din hand Min, jemte bönen om förlåtelse, Ifall du tror, att det var jag, som felat.
KRASINSKY.
Lik qvinnan vek, jag låter icke locka Min hand i dens, hvars ord mig förolämpat; Som dermed fortfar än, då han försmädligt Om ursäkt tigger — under talesätt, Som mera dölja lömskt anklagelsen, Än öppet bära fram ett erkändt fel. Min hand, som slutit bättre slags förbund, Är alltför god till slika upptågs gyckel.