Du är en niding, icke värd att slås Till marken af den hand, som bjudes dig, Förlåtande det fel, som blott är ditt!
KRASINSKY.
Kamrater! Der J hafven en förklaring På deras ömma ordalag, och på Försoningen, som man med dem kan ingå. Det lönar icke mödan, att begära Rätt utaf denna ökens lilla kung, Som sällan lyssnat till vårt klagomål. Rätt vi oss skaffe sjelfva, det är sed I Pohlen — — lika god, som någon annan. Nedhuggom desse skälmar! — Då vi göre En bättre tjenst åt Konung Sigismund, Än då vi slagtat förr de arma djeflar, Som sträckte knifbett emot våra lansar.
De stridsfärdiges uppmärksamhet bortvändes mot fonden af ett tumult, som närmar sig alltmer från en sidogata. Några Pohlska knektar släpa emellan sig Mathilda, som fåfängt stretar emot. Kämparne glömma for ett ögonblick sin stridslust, för att lyssna till det, som korama skall. Mathilda, hunnen längre fram på scenen, kastar förtviflade blickar omkring sig, och sliter sig slutligen lös från sina följeslagare samt hastar emot Olof.
SCEN VII.
De förre. Mathilda.
MATHILDA.
Hjelp, fader! — Låt mig arma så dig kalla. Ditt anlet för ett menskohjerta tyckes En spegel vara. Det ej liknar desse, Der djurisk roflust lurar lömskt i blicken, Som spanar vild sitt räddningslösa byte. Du har kanske en dotter sjelf, som, fjerran Ifrån dig skild, ej ropa kan till dig Om hjelp i nöden, hvilken henne tränger. Tro nu, att hennes bön bärs till ditt hjerta Af mina bleka läppar. Skåda neder Till mig med samma ögon, hvarmed du Såg uppå henne uti afskedstimman. Jag har ej fader och jag har ej mor; Olyckan är min närmsta slägting, och För dennas bön ej stängdes någonsin Ett ädelt menskobröst. O, gif mig rum, Ett litet rum i ditt, bredvid din dotter.
EN KNEKT.
Du klagar, att du ej har mor och far. Det är en verldslig sak; här finnas ju Ibland oss flere, som ej nå'nsin haft En far, och få en moder mera ega. Och vi ej larma dock, som du, deröfver. Men skulle vi en älskarinna mista, Som du, så näpen, kunde tålamodet Väl brista lätt; och rådligt ej det vore För den, som toge dig, att sjelf sig bjuda Som vederlag för en förlust, så dyrbar. Hvad sjelf du mistat, lätt ersättas kan. Vi skola för dig vara vida mera Än fäder. Och vi unne gerna åt Din skyddspatron, att moderspligten öfva Emot dig, sedan du har följt oss först.