OLOF.
Hvar är ditt hem, mitt arma barn? Jag vill Dig dit ledsaga, undan dessa vilddjur.
MATHILDA.
Jag har på jorden intet, som jag vågar Att nämna som mitt hem. Jag är olycklig.
KNEKTEN.
Du hör nu, gubbe, sjelf, att hon, förlupen Från hem och från föräldrar, blott sig vändt Till dig, emedan hennes säkra blick Lätt fann den ende, som nog enkel vore, Att dåras utaf hennes dumma fabler, Hvarmed hon söker att sig göra rar.
OLOF.
Du kallat säker hennes blick; och rätt Hon träffat. Och den kan ej heller ljuga En oskuld, som ej bor i hennes själ. Den säger sanning, som en morgongryning Förkunnar att ej natten mera finns. Min hjelp hon äskar och jag gifver den, Så visst jag hoppas hjelp utaf min Gud! — Jag eger ingen hydda sjelf, som lemna Kan åt dig skygd; mitt hemvist är en kula. Som delas utaf desse, dem du undflyr. Men jag dig ställer under hägnet af Vår store höfding. Uti Flemings vård Är du mer säker, än i fadershemmet Du någonsin har varit det.
MATHILDA.
Nej, nej! Mig heldre döden gif som fadersgåfva, Än du mig lemnar i hans bödelshänder!