KNEKTEN.
Se'n du nu hörer hvad förrädiskt tal, Hon vågar bruka mot Claes Fleming sjelf, Du lärer lusten mistat, att dig göra Medbrottslig i förräderiet! Släpp Blott henne. Vi nog skola sörja för, Att hon blir straffad så, som hon förtjenar.
MATHILDA.
För Guds skull, öfvergif mig icke nu! Jag är ej brottslig, utan blott olycklig.
Hon tränger sig till hans bröst.
OLOF.
Jag vet det nog. Här är ej brott — här finnes Blott offer; och det andra finnas skall, Om någon vågar bära fräcka händer På henne, som sökt skygd invid mitt bröst, För hvilken jag med lifvet går i borgen. J Svenske män, på hvilkas modersmål Den arma burit fram sin bön om räddning, I fall J låten desse fremlingar I dag få rycka åt sig detta rof, Som Ni ej kännen, skola de i morgon Bortsläpa andra, som Er äro dyra. J skolen bistå mig att henne skydda — Mig, som Er bistått stundom, när det gällt.
EN UNG SVENSK KNEKT.
Du tar den saken alltför hett, far Olof! Är det så farligt, om de herbergera En vacker flicka, hvilken stryker kring, Och ej ens nämna vill sitt hem, på det Man ej må återföra henne dit, Der hon haft ledsamt och ej trifdes väl?