Han talar rätt. Låt ej ditt gämla hjerta, Som gerna åberopar ålderns snö, Bortsmälta så, vid första blicken af Ett nittonårigt ögas dolda eld.
Flere gifva sitt bifall tillkänna.
OLOF.
Du himlens Gud! Är detta Svenska ord, Och Svenska männers tankar? — Äfven jag Har varit ung en gång — den tiden, när Den store Wasas dag re'n börjat sjunka; Men ord som dessa, från en ynglings läppar, Ej nådde då ett gammalt öra, äfven Om harmens löpeld bortbrännt alla band. Du påstår, att han talat rätt, som tycker, Att det är blott en ringa ting om oskuld, Om qvinnors helgd, om en olyckligs bön Bortkastas uti helgerånarns klor, Och ingen hand sig höjer till försvar. — Du sade sanning, Konung Gustaf, som Du alltid sade det, när i ditt afsked Du förespådde tiders ankomst, då Man skulle vilja gräfva dig ur grafven. De tider kommit snarare, än du Väl kunnat ana; de re'n länge funnits. J kämpar, fulle utaf eld och ifver, Nyss, då en dåres ord Er galla svärtat, J stån så lugne och förkunnen nu De råd, som galenskapen gifvit in, Liksom de vore höjden af all vishet. Finns ingen här, som dela vill med mig Min ära att försvara den betryckta, Så går jag ensam mot mitt sista öde, Såsom en man, som är för gammal re'n, Att vika från sin pligt; men ej för gammal Ännu att dö för den, om så skall vara. Hit, Pohlens röfvarskaror! På ett lik Slås Eder brygga till Er lustas offer.
Bengt Bonde framspringer med lyftad knif, sedan han en stund betraktat ställningen.
SCEN IV.
De förre. Bengt Bonde.
BENGT BONDE.
Ej på ett lik allenast, uppå tvenne Går dessa vilddjurs stråt! Invid din sida Står nu en man, som förr emot dig stått, Men alltid närmast intill den betryckte. Jag gifver gerna lifvet bort för henne, Som du försvarar. Ej jag trodde mer, Att det var värdt nog mycket, att få gälda Min och de minas stora skuld till honom, Som gifvit henne lifvet, och sitt eget För Finlands arma, öfvergifna folk.
Han rycker svärdet från en närstående Svensk.