KRASINSKY.
Der fån J mera visshet, än som fordras, Att fälla den förrädarn Olof. Honom Jag länge misstänkt för att ha försåtligt Stått i gemenskap med dem alla, hvilka Emot vår konung burit afvog sköld.
OLOF.
Gud dömme mellan oss! Han ser väl bäst I hvilket bröst förräderiet ormar: Om uti det, som bjuder allt sitt blod Till att försvara allt hvad kunga-makten Bör skydda främst: olycka, oskuld; eller I det, hvars vildhet gör, att kungens makt Syns blott ett annat namn för tyranni, För våld! — J dröjen länge. Räcker Det Pohlska modet icke mera till, När tjugu måste hjeltedådet öfva Mot tvenne män, som ej ha landsmän mer?
Rörelse bland Svenskarne. Mathilda rycker till sig knifven, som Bengt Bonde undanstuckit i sitt bälte.
MATHILDA.
Du ej behöfver detta vapen mer, Men jag deraf kan göra bättre bruk. O, kunde Ni Ert mål så säkert träffa, Som jag skall finna mitt, då vore segern Så viss, som, Eder undergång nu är.
BENGT BONDE.
Jag kan ej hindra Er från Ert beslut, Ty jag vill Edert väl, och tiden är Så ond, att döden gifver bättre hopp, Än lifvet lemna kan. — Mig skänker rikt Den död, jag ljuta får för Er, belöning För all den trohet, hvarmed jag har älskat Mitt fosterland och dem, som älskat det.
Då Pohlackarne, följande isynnerhet Krasinskys vinkar och uppmaningar, bereda sig att rusa emot Olof och Bengt Bonde, uppstår en ännu starkare rörelse bland Svenskarne.