EN SVENSK KNEKT.
Det vore nesligt utan namn och gräns, Att öfvergifva den, som aldrig svek I nöd och lust, åt de barbarers vildhet, Af hvilka han blir hatad mest för det, Som gör så kär för oss vår gamle Olof: Hans Svenska sinnelag, hans lust att säga Den sanning ut, som bor uti hans hjerta. J gören som J viljen; men jag skulle Med skam och nesa återvända hem, I fall jag möttes der af helsningen: Der kommer också en bland dem, som låtit Sin stridsbror mördas, utan att ett finger Upplyfta till försvar för honom, hvilken Dock räddat flere bland dem förr i striden.
SVENSKARNE.
Vi följa dig. Den skammen nederböje Vår hufvud ej, att vi förrådt vår stridsbror.
KRASINSKY rusar i vild vrede emot Olof.
Mitt handslag nyss begärde du, som tecken Till vår försoning. Här det gifves dig Långt mer uppriktigt, än i fall du fått Det som bevis, att jag förlåta kunnat.
Han sårar honom illa.
OLOF.
Min sista stund är nära. När den kommit, Min helsning bären till min hembygd, vänner, Och sägen åt min son, att här jag fallit Såsom en ärans man, med Gud försonad Och med hvar menniska. — —