HEXAN.
Du vill gå bort i detta Herrans väder?
BENGT BONDE.
Vid sådant är jag van. Det värsta, som Mig kunde träffa, vore — dina gäster.
HEXAN till Daniel Hjort.
Ni, som Claes Fleming dageligen sett, Ni är väl mindre vek än denne bonde, Som städs' förblifvit det, hvartill han föddes. Tror Ni Er ock för god att bli min gäst?
DANIEL HJORT.
Du smädar, äfven du, den olycksfödde, Som uppsteg från sin dal till dessa höjder, Der man blott ser, hur ödslig verlden är. Ut måste jag i natten, der ej man Är tvungen skåda mera något af All verldens härlighet och — dess elände Och hör blott stormens himlasända röster, Men ifrån menniskornas smålek skonas.
HEXAN.
Gå du och dröm i skogen, som du drömde I kojan och i slottet. Jag vill handla, När stunden är för handen: min och hämndens. Du kan blott lida under klagan, medan Ditt arma land förblöder ljudlöst. Jag, Jag handla skall för dig och för Er alla, Som hämndens andar i min själ befalla.