Bengt Bonde och Daniel Hjort gå.
SCEN IV.
HEXAN.
De dröja än. Derute likväl ryter En storm, som bordt hitkasta mina gäster Likt gnistan, slungade från en sotig skorsten Till ro i skogens djup. Ha' de gått vilse I nattens mörker? Mäster Philip och Herr Olof Stenbock borde dock sig känna Väl hemmastadda uppå dunkla stigar. Den, som har stulit lifvet af sin kung. Och den, som ville råna det med våld, Kan väl ej irras af en nattlig vandring.
Hon börjar syssla vid spiseln.
Det är en skam att låta upp sin boning Till hamn för desse, som i tröstlöst skeppsbrott Re'n mistat allt, hvad menskligt är hos menskan. Men stormvräkt sjelf, jag drifvits af mitt öde Mot samma klippor, dit de bergat lifvet.
Hon sätter bordet i ordning.
Med stackars mäster Kern är det dock synd: Han spritter under bördan af sitt samvet', Liksom en syndig själ, tryckt af ett Ætna. Men jag kan dock ej neka mig det nöjet Att kasta bränsle i hans helvete För att det göra än mer hett för honom.
Hon lägger mera ved i ugnen.
Med Stenbock vore denna möda spilld: Sitt eget samvete den frossarn uppfrätt, Och endast då och då af något fel Uti matsmältningens organer, påminns Han om den hårda spis, som blifvit slukad. — — Nu höras tunga steg; så stiger ingen, Som ej bär grofva brott på sina skuldror.