Så ljust ert sinne ock nu tyckes yfvas, Och så fördunkladt edert minne tycks, Den natten kommen I dock väl ihåg, Ur hvilken dessa hviskningar sig smögo, Arglistigt smilande sig till mitt öra, Dem nu jag suckat fram ur sliten barm. Ni mins, att med förakt tillbakastöttes Det guld, de gröna skogar, som mig bjödos; Att kungagunst ej heller vägde mycket I vågskåln, der en konungs lifstråd vägdes. Men detta falska smek med pris och ära Det tog min onda genius till godo Såsom gediget guld, fast deraf stöptes Det bly, som bränner på mitt samvets nerver.
HEXAN.
Slå från ert sinne bort det, som har varit. Se ej tillbaka; framåt bör ni skåda. Vid grafvens brädd ni står re'n, mäster Philip; Hög tid är derför att allvarligt tänka Uppå Er salighet och — —
KERN.
Hvilka makter Ingåfvo dig det ordet? På min salighet Jag tänka bör? Hvad tanke är det då, Som hvarje annan ur min hjerna jagar? Men staplas icke berg på berg af det, Som varit hafver, så att hvarje utsigt Till denna salighet, som komma skall, Fördystras, stänges, göres platt till intet! Gif mig en dryck, hvarur jag tömmer glömska Af hvad som varit, hvad jag varit sjelf, Och jag vill prisa dig —
STENBOCK.
Nej, mig du prise! Se här den Lethe-dryck, hvarefter du Så häftigt törstar. Vinet flammar präktigt Uti pokalens krater. I dess heta glöd Förbrinna dina ormar, som blott kunna I gyttja pusta, såsom sjelf du säger. Och helvetet ej syns för bara eld. Af vinet fröjdas menskans sinne; detta Du, som en höglärd man, ju bättre vet An jag, fast lärans sanning mer jag pröfvat.
Ett skarpt bösskott höres, i samma ögonblick Stenbock vill föra bägaren till sina läppar.
Hu! Hvad var det? Det luktar kungablod!
Han kastar vinet med fasa mot taket och stirrar uppåt.