KRASINSKY.
Det gör mig ondt, att ej Ert anbud jag, Så smickrande det är, kan taga mot. Min vänskap längese'n jag re'n gett bort; Och han, som fått den, delar ej med någon.
STENBOCK.
Jag skattar honom afundsvärd och lycklig.
KRASINSKY ironiskt.
Ni är dock mer än god mot honom. Han Skall ofelbart Ert tänkesätt belöna Så, som ni tyckes väl förtjena det.
Stenbock aflägsnar sig på en fåfäng upptäcktsfärd efter sitt svärd. Krasinsky ser emellertid Johan Fleming under kärleksfullt samtal med Mathilda, närma sig den nejd, der hexans boning är belägen.
Jag ser, att man i dessa nejder stämmer Ock andra möten, än det nyss jag haft. För min del gerna. Redan är förgången Den tid, då sådant lockade min håg. Det är din lycka, kärleksdruckne pilt, Och kanske äfven hennes. Ty förlorad Du vore, om mig samma eld förtärde, Som i den stunden, då jag vigdes vid En annan flamma, som sin brudgum bidar. Förlorad är hon väl i alla fall; Men ej det tillhör mig deröfver grubbla. Ett under tycks dock den der hyddan vara: På en gång ugglebo och dufvonäste.
Han går.